Jag var inte ens 19 år fyllda när jag kom in på Journalisthögskolan i Göteborg. På darrande ben gick jag in och satte mig i salen där jag skulle utbildas till journalist, och tänkte på mina idoler i kvällstidningsvärlden: Ulf Nilson, Staffan Heimerson och Rolle Ståhlström. Skulle jag någonsin bli lika bra och tuff som de var?

När jag 1984 bevakade Keith Cederholms resningsrättegång i Hovrätten över Skåne och Blekinge, träffade jag Expressens legendariske kriminalreporter Rolle Ståhlström. Jag kände mig som en myra i jämförelse med honom, men av olika omständigheter kom det att bli jag som fick den enda intervjun med Keith Cederholm under rättegången. Vill du veta mer om detta rekommenderar jag min bok Keith och jag som kan köpas här.

Efter några år på Nordvästra Skånes Tidningar började jag på Kvällsposten i Malmö. Där arbetade jag som reporter, nyhetsfeaturechef, nyhetschef och blev den första kvinnan någonsin i tidningens redaktionsledning. Något som dåvarande chefredaktören Lars Klint (numera kolumnist) lägligt nog “glömde bort” i sin hyllningsartikel när tidningen nyligen fyllde 70 år.

Bland det sista jag gjorde på Kvällsposten var en bilaga om tidningens 50-årsjubileum. Jag fick då tillfälle att intervjua Staffan Heimerson som började sin journalistiska bana just på KvP. Jag upplevde Staffan som en otroligt rolig och intressant person, och han berättade mer än gärna om sin insats för de skånska bönderna – ett av hans första och mest spektakulära reportage för Kvällsposten – där han drog ihop läsare för att hjälpa en bonde att bärga sin skörd.

Jag minns faktiskt inte i vilket sammanhang jag träffade Ulf Nilson för första gången, men jag minns att när vi startade Dispatch International 2012 så var Nilson en av dem jag önskade som krönikör. Han hade åkt ut och in ur Expressens spalter flera gånger, och han hade dristat sig till att skriva om “pursvenskar” och dessutom varnat för att pseudonymen Julia Caesar kunde råka mycket illa ut om någon avslöjade hennes rätta identitet (en artikel som Expressen i samband med att de avslöjade Julia Caesar avpublicerade från nätet). Sagt och gjort – jag mejlade Ulf Nilson och frågade om han ville skriva krönikor för Dispatch International.

Det ville han, till min förtjusning, väldigt gärna göra. Ulf Nilson var vid den tiden redan 80 år gammal men fullständigt klar i huvudet och still going strong. Jag minns tydligt att jag varnade honom för att hans medverkan i vår tidning kunde orsaka kalabalik. Det var han inte det minsta rädd för, skrev han till mig.

Krönikan (som har försvunnit från nätet och vars innehåll jag inte minns) orsakade inte bara kalabalik utan ett fullständigt jordskred i mainstream-medierna. Alla blev som tokiga över Ulf Nilsons medverkan i Dispatch International och det tog inte många dagar förrän han hoppade av och bad om ursäkt för att han medverkat i en “sådan jävla tidning”.

Så här skrev exempelvis Resumé 4 januari 2013:

“Det tog inte många timmar för Ulf Nilsons krönika i Dispatch International att bli en snackis.

 I efterspelet har så väl Ulf Nilson som Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och biträdande chefredaktör Per-Anders Broberg påstått att Ulf Nilson inte visste vad Dispatch International är för typ av tidning. 

Men nu får de mothugg från tidningens chefredaktör, Ingrid Carlqvist.

– Ulf Nilson fick för länge sedan frågan om han ville medverka i Dispatch International. Vi kom överens om att han skulle skriva krönikor två gånger i månaden, säger hon.

Att han utan att meddela oss hoppar av offentligt, gör oss förstås rejält besvikna.

Och på frågan om Ulf Nilson visste vad hennes tidning står för, kommer svaret snabbt:

– Det är klart han gjorde!”

Och så var det ju. Ulf Nilson visste exakt vad han gjorde när han tackade ja till att bli krönikör i Dispatch International. Jag skickade såväl länkar som papperstidningar till honom för genomläsning och han svarade: “Ingrid, spännande tidning. Jag är – givetvis – intresserad av att medarbeta. Säg mig bara med vad. Stor kram, Ulf.”

När han sedan hoppade av och kallade oss “jävla tidning” blev jag såklart djupt besviken på Ulf Nilson. Men jag ville inte vara för hård mot honom – han var fortfarande något av en idol för mig – så jag sa i en artikel i Dispatch International:

“Svenska journalister vet att vi har rätt när vi påstår att de i 30 år undanhållit sanningen för svenska folket. Deras enda möjlighet att hindra denna jättelika skandal från att komma till allmänhetens kännedom är att försöka tysta oss. Därför försöker de skrämma både läsare och medarbetare. De slänger epitet som rasist och islamofob omkring sig, men har ännu inte lyckats beslå oss med ett enda faktafel.

Du säger att du har flera mejl från Ulf Nilson, tänker du publicera dem?

Nej, jag tycker alldeles för mycket om honom för att göra det. Jag inser att han har stått under en omänskligt hård press för att ta avstånd från oss på det vis han gjorde, och önskar honom inget ont. Jag hoppas verkligen inte att det ska bli nödvändigt att publicera mejlen.”

Jag förlät alltså ganska omedelbart Ulf Nilson för hans pudlande och fega beteende. Jag konstaterade att tiden inte var mogen för några andra än oss som var etthundra procent engagerade och övertygade om att vi till varje pris måste upplysa svenska folket om vad som händer i deras land. Ulf Nilson ville nog, men orkade inte med drevet som uppstod.

Nu när jag fått veta att Ulf Nilson har dött, 84 år gammal, känner jag bara sorg. Han var trots fadäsen med Dispatch International en av de modigaste journalister jag mött och det finns alldeles för få av hans kaliber i dagens spalter.