SPORTKRÖNIKA. Det får nog sägas vara en del av den mänskliga naturen att även en välfungerande stor grupp delas in i mindre grupper. Så även det svenska fotbollslandslaget.
Inför VM har Bonniers kvällstidning Expressen pratat med mittfältaren Jimmy Durmaz för att ta reda på hur eventuella kompisgäng är formerade och här ser man att en etnisk linje dragits.
Durmaz räknar Isac Kiese Thelin, Martin Olsson och Ken Sema (i sista stund ställd utanför VM-truppen) till sina närmaste vänner i landslaget. Samtliga av dessa har det gemensamt att de har annan etnisk bakgrund än europeisk. Att det nuvarande laget är väldigt starkt som lag och inte har de slitningar vi sett tidigare, Zlatans gäng mot Fredrik Ljungbergs gäng är ett bra exempel från några år tillbaka, har nog de flesta sportintresserade börjat märka.
I avsaknad av en superstjärna (Zlatan har ju som bekant slutat i landslaget) blir det nog inte en lika självklar hierarki inom gruppens kompisgäng. I stället är förbundskaptenen den givne ledaren.
När Zlatan spelade var det också så att de med annan etnisk bakgrund än svensk drog sig till och ställde sig bakom honom vid eventuella konflikter. För han var ju ”invandrarnas röst” så att säga. Detta kombinerat med Zlatan och hans polares status var med största säkerhet en förklaring till splittringar inom den större gruppen. Det blev, tror jag, en etnisk dimension som adderades till konflikterna.
Under Zlatans tid var det också ett större fokus på etnicitet inom landslaget än nu.
Jimmy Durmaz är inte alls lika snabb med att spela rasistkortet som Ibrahimovic och det pratas väldigt lite om landslaget och politik trots att det faktiskt är såväl VM- som valår. Ett talande exempel på det är när Janne Anderssons laguttagning ifrågasattes ur ett ”mångfaldsperspektiv”. I stället för en höna blev det en liten tuss av den fjädern.
Det nuvarande landslaget verkar ha en organisk gruppdynamik och är inte så politiserat. Då tillåts människor vara mer som människor. Då får de vara mer naturliga. Och då ser man hur etniciteten påverkar vilka man söker sig till. Då framträder segregation som något självklart och självvalt och konflikter verkar minska.
Det är, minst sagt, intressant.
