FLAGGVIFTANDE. Än en gång var Sveriges nationaldag här och jag hade blandade känslor inför firandet. De senaste åren har jag tillbringat den i Kungälv, staden där jag växte upp.
Vid vackra Bohus fästning slår man upp en stor och påkostad scen. Glada människor har picknick och genomlider lokalpolitikernas ointressanta och innehållslösa tal. Halvkända artister (som trots det nog kostar en del) spelar musik och stämningen är ganska god. Faktum är att det var just under en nationaldag i Kungälv som jag upptäckte Stefan Andersson.
Tyvärr envisas man med att släpa upp en och annan utlänning på scen för att, under tafatta applåder, välkomna dessa “nya svenskar”. Just detta är nästan olidligt och man känner faktiskt sympati med dessa stackars migranter som ska visas upp för att politikerna ska få känna sig goda.
Det känns inte alls som en nationaldag. Det känns som en lågbudgetfestival. Man sjunger förvisso nationalsången och den svenska flaggan hissas, men det görs mer av tvång än av glädje. Känslan av gemenskap saknas helt.
Inget Kungälv i år! Jag ville ha fanfarer, uniformer och ett oändligt flaggviftande. Framförallt ville jag inte behöva se på när “nya svenskar” välkomnades. Inte just denna dag. Jag får nog av sånt alla andra dagar på året, tack så mycket.
En vän, som alltid har rätt, tipsade om Oskar IIs fort i Göteborg. Inga välkomstceremonier – i stället kanoner och rök i en vacker och historisk miljö. Det lät sannerligen bättre än lokalpolitiker och b-kändisar.
Du behöver ha Svegot Plus för att läsa hela den här artikeln.
Just nu kan du få första månaden för halva priset! Använd rabattkoden frimedia.
Diskussion om den här artikeln