Är det våra unga som kommer få ta fajten?

Det är inte så att alla svenska ungdomar går igenom en skärseld varje dag i skolan eller på fritiden. Men att hot, våld och sexuella trakasserier är vardag för många är ändock sant. Mycket beror på var i Sverige man bor och hur den demografiska situationen just där ser ut. Det vi vet är att demografin spelar en avgörande roll i ekvationen. Det vi också vet är att det är de unga svenskarna som är offren i sammanhanget.

Saken är den att detta inte kan fortgå i all evighet. Till sist kommer vi fram till en brytning där något måste hända. Hur nära i tiden den ligger vet vi inte, antagligen lite olika beroende på de människor som bor och lever just där och då. Kanske är det riktigt nära på ett ställe, men åratal bort på ett annat. Det vi kan vara helt säkra på är att det kommer att ske. Det finns nämligen inget alternativ eftersom det som råder över detta är fundamentala instinkter som är kodade i våra gener. Frågan är dock om det är vi vuxna, eller de unga, som kommer att vinna äran.

När det amerikanska fängelsegänget Aryan Brotherhood grundades år 1964 så uppstod det inte ur intet. Det fanns ett behov vilket blev uppfyllt. De amerikanska fängelserna gick från att ha varit segregerade till att integreras och resultatet blev att vita hamnade i underläge gentemot svarta (framförallt). För att kunna hävda sig såg man ingen annan utväg än att organisera sig. Men eftersom man fortsatt var i minoritet var man också tvungna att hävda sig. Det gjorde man genom våld – grovt våld – mycket grovt våld. 55 år senare är Aryan Brotherhood ansedda som ett av de farligaste, och mäktigaste, gängen i USAs fängelser.

Vad har nu detta med svenska ungdomar att göra i dagens Sverige?

Ganska mycket faktiskt. Grunderna är desamma. För de vita fångarna i USA fanns det två val: att domineras eller att slå hårt och antingen gå under eller överleva. Detta har varit en sanning för många svenska ungdomar genom åren också. Förvisso har det inte varit lika desperat som för den vita minoriteten i USAs fängelser, men liknelsen är relevant i alla fall.

Det finns bara två val när man utsätts för hot och våld. Ge vika för det, eller slå tillbaka så gott man kan och hoppas på det bästa. Detta illustreras väl i Raubtiers ”En hjältes väg”, för er som inte förstår vad jag menar är det en idé att se den.

https://www.youtube.com/watch?v=wZ58WxM8uog

Det var ingen slump att skinnskallarna växte sig starka i Sverige i början på 1990-talet. Vi hade en massinvandring också då, vilket ledde till att svenska ungdomar råkade illa ut. Efterhand organiserade de sig i den gemenskap som slog tillbaka mot den fiende de hade: invandrargängen. Och det blev våldsamt, riktigt våldsamt ibland.

Den gången, och jag talar av egen erfarenhet, fick vi unga klara oss själva. Våra föräldrar levde gott på lånade pengar och hade inte ett bekymmer i världen. Det som drabbade oss drabbade inte dem och multikulti var ju kittlande nytt. Sverige var ju världens godaste land och vuxenvärlden pös av stolthet.

Inget har blivit bättre sedan dess, men mycket har förändrats. Det uppstod någon form av gå-på attityd och det vi genomgått blev det nya normala. Nu har det normala satts på ända. Den stora flyktingkrisen vi gått igenom har gjort så att det tidigare normala nu satts ur spel och ersatts med något helt annat. Du vet vad jag menar, du har sett ändlösa filmklipp på nätet och blivit lika arg varje gång.

Frågan är vad som kommer ske härnäst. Är det vi, vuxna, som ska ta itu med det, eller blir det återigen de unga som får laga efter läge? Det sistnämnda vore ingen bra idé. Ingen bra idé alls. Hade de amerikanska fängelserna fortsatt varit segregerade så hade mycket var annorlunda där idag och åtskilliga liv hade sparats. När man sätter livets lag ur spel så blir det alltid våldsamt stökigt.

Sveriges ungdomar kommer inte att en masse låta sig tryckas ned hur länge som helst. Det kommer att komma ett svar. Hur det kommer att se ut tänker jag inte sia om här, men det kommer att bli våldsamt. Mycket våldsamt. Det vore sorgligt. Vad som än sker så kommer det inte handla om att de ansluter sig till våra nationella sammanslutningar för att därigenom få en förändring över tid. Vissa kommer göra det, men många kommer bara försöka hitta sätt att klara sig … och hämnas.

Det behöver inte bli så, så klart. Hade min föräldrageneration tagit sitt ansvar så hade mycket sett annorlunda ut. Nu gjorde de inte det. Kommer vi? Det som talar för att vi kommer få se ett annat utfall denna gång är att väldigt många av oss som fick fäkta så gott vi kunde när vi var unga, nu blivit äldre – vi är föräldragenerationen i mångt och mycket. Det fanns några som oss för 30 år sedan också, men de var inte många.

Kanske kan våra barnbarn i alla fall få slippa det som våra barn går igenom nu.

Vi som sett utvecklingen och varit lojala medan vi gick från att vara pojkar till att bli män kan i alla fall ge våra barn och barnbarn bättre förutsättningar än vi själva fick. Det i sin tur kommer leda till att våra egna barn inte kommer behöva ha det som vi. Hur det går när föräldrarna är lika verklighetsfrånvända som våra var, det läser vi om med jämna mellanrum.

Visst kan olyckan vara framme och visst måste vi räkna med att någon vi håller kär kommer att drabbas av det mångkulturella samhällets alla baksidor. Men vi står bättre rustade och våra nära och kära gör det också, om vi tar vårt ansvar vill säga.