Jag har varit med om något stort…

Men först lite historik om hur en svensk genom nyfikenhet och dokumentation ser på sitt och andras helt vanliga liv i Sverige. För mig började det alldeles i slutet på 1950-talet då jag föddes, fast egentligen mer sant att mina minnen sträcker sig bakåt åt 1800-talet till.

Vi lyssnar, lever, ser, hör och letar i våra minnen där man finner något helt annat än vad vi ser idag.

Allt skulle bli så bra, siktet var inställt på att allt skulle bli bättre då våra förfäder i sitt anletes svett slet för sina barn, barn som blev våra far- och morföräldrar. Salt sill, kål, potatis, svagdricka och hårt bröd serverades, när det fanns. Kläder ärvdes och skor lagades tills det inte längre gick att lämna över till nästa familjemedlem. Hel och ren, gör rätt för dig, en hederssak.

När många av våra äldre släktingar var små traskade de hungriga, frusna och barfota till skolan. Våra förfäder och förmödrar hade inte alltid råd eller ens tid att gå i skolan, då korna hemmavid måste vaktas eller vallas på en äng eller skog en lång bit bort från hemmet, eller kanske var det dags för betorna på fälten att gallras.

Sen kom den stora dag då den grova yllekostymen till konfirmationen beställdes och inköptes. En kostym lite för stor men att växa in i, ett klädesplagg som var vuxenlivets inträdesbiljett och som följde med i livet att användas vid fest, bröllop, dop och begravning.

Tiden gick och urbaniseringen tog fart, landsbygden övergavs för ett arbete i staden. Min farfar blev chokladarbetare, under dryga 40 plikttrogna år arbetade han vid Mazetti chokladfabrik i Malmö. Min farmors far samlade familjen, sa adjö, och lämnade småbruket på Söderslätt för att resa till Limhamn, där han varje dag under många år i ur och skur slet vid Skånska Cement (Skanska), tills han blev gammal, senil och avslutade sina dagar på Värnhems sjukhus.

Mormor och morfar kom fram till den dag då det var dags att packa, bryta upp och säga farväl till sina föräldrar, släktingar och Österlen, de styrde kosan till Malmö med sina två barn. Till en början skaffade sig mormor jobb som trappstäderska, år lades till år och ytterligare två barn såg dagens ljus, sex personer i en liten lägenhet inget ovanligt utan väldigt vanligt.

Vi som folk tog de jobb som fanns, morfar blev tilldelad ett beredskapsjobb och byggde vägar i Norrland, skåningar i arbete i norra delen av Sverige, det var bara att sätta igång. Vi gör så än idag, vi strävar på i motsats till vad representanter från den politiska eliten vill göra gällande, det svenska folket är inte kräsna, det är inte så. Etablissemanget måste sluta att trampa på oss, makteliten sparkar neråt

Min föräldrageneration möttes i storstäder som moderniserats med Barnrikehus, skolor med badkar på vindarna för eleverna, skolbespisningar, barnbördshus, barnkrubbor, kindergarten, Hermods brevskolor, fotboll och SSU. Stadskärnor med slitna hus fick ge vika för det nya, Domus, Epa, NK och Systembolaget var det nya fina. Det socialdemokratiska Folkhemssverige rev och forslade bort stora delar av städernas själar under tiden som 1930- och 1940-talets svenskar växte upp, gammalt som mindes om fattigdom skulle bort.

Den beryktade rivhysterin rasade ännu in på 1970-talet då jag var ung. Vackra fast slitna hus revs istället för att renoveras och ersattes med betonglådor, modernt men fult och det liksom bara skedde. Det fanns knappt någon som tyckte det var fint, det var lite som om det var ett naturfenomen som inte gick att stoppa, tidens melodi med betongsossar som härjade fritt med vår boendemiljö medan de flesta av oss var fogliga och tysta. Politiker visste bäst..

År lades till år och Sverige bokstavligen reste ner till södra Europa för att hämta arbetskraft till våra industrier. Sydlänningarna kom hit men vi såg de sällan, de var så få, då. Sen blev det krig där långt borta, krig som avlöstes av krig ännu längre bort medan vi svenskar önskade fred på jorden. Ibland gick vi i fackeltåg för en världsomspännande rättvisa och fred och frihet. Det blev inte så.

Freden i andra länder långt bort lyste med sin frånvaro och vi svenskar fick kollegor från när och fjärran där de med för oss svåruttalade namn blev fler och fler. Vapenindustri, strategi, intriger och maktspel fortsatte att rulla på i allt snabbare takt. Bara krig och elände på TV, Polman pejlade på och satte snigel på ögat, barnen vill ha godis och Sven Melander i SVT ville ha “Fred på jorden”.

Våra barn kommer allt oftare hem och berättar om vad som händer på gator, torg och vad som utspelar sig i våra skolor. Jävla svenne och svennehora är sådant vi underförstått fick lära oss att vi och våra barn ska tåla att bli kallade för. Lärarkåren vände och vänder våra barn ryggen, det blev inga temaveckor om rasism när våra barn for illa. Att bli rånad i skolan eller på sin väg hem blev till vardagsmat och “normalt vanligt” i den nya tid.

Vi svenskar har Ett land, och i mig började funderingar att slå rot, till var flyr man? Så kom en dag då jag i lugn och ro kunde ventilera mina funderingar om hot, hat, lynchning, plundring, granne mot granne, alltså om inbördeskrig. Jag hade en diskussion med en kvinna från forna Jugoslavien, hon var sloven. Jag sa:

– Om det blir inbördeskrig i Sverige, vet du då var du ska fly?

Balkankvinnan ville först inte förstå vad jag menade, hon sa:

– Det kommer inte att bli krig i Sverige…..nej, nej det blir det inte, det tror jag inte.

Men OM det blir det fortsatte jag, och visade på med exempel om att det blivit mer och mer oroligt i Sverige bara sen hon kom till mitt land, hon kom i den där “lilla” balkan-flyktingvågen på 90-talet. Så till min fråga igen

Vet du var Du ska fly ifall det blir krig i Sverige, jo hon visste det, hon skulle fly till sitt hemland. Sen var vi tysta en liten stund, och jag sa

– Jag vet inte var jag ska fly, jag har endast ETT land och det är Sverige. Mitt bland oss går det många många som har två, vi har ETT land.

Det har förlutit några år sedan jag och den slovenska kvinnan språkades vid, staden har blivit än mer aggressiv och våldsam och “mångkulturell”. Ifall den slovenska kvinnan fortfarande finns kvar i min födelsestad Malmö har jag ingen aning om, jag finns inte kvar. För mig blev det “white flight” och ut på landet där jag förstår språket om än med en viss dialektal skånsk skillnad mot malmöitiska. Vi är många som flyttar till där det finns fler likar.

Det fungerar inte i längden att gå och vantrivas där man tidigare trivts, då får man ge sig av. Och så en vacker dag startar något nytt.

Jag har varit med om en stor grej, med hjälp av mig och ett flertal andra har vi skapat ett svenskarnas hus, och det ligger i Älgarås i Töreboda kommun.

Ni som vill ha förändring och slippa gå omkring som ett unikum i ett samhälle där du förut var vanlig, då stannar vi i Sverige men bor tillsammans.

Det sista blev till en hyllning av föreningen Det Fria Sverige, Ett fritt Sverige är rätt väg att gå.

{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}