Jalles poetiska ark – del 13: Ett människoliv på några rader

Varje söndag presenterar Jalle Horn en dikt av en nordisk författare. Presentationens utrymme motsvarar ungefär ett ark papper.

Idag blir det dubbel dos. Den svenske skalden Carl Johan Lohman och den danske poeten Ambrosius Stub levde mer eller mindre samtidigt, svensken 1694-1759 och hans danska kollega 1705-1758. De skrev också likartade dikter i vissa fall: psalmer, tillfällesdikter för begravningar och annat, etc. De två dikterna nedan har på sitt sätt också flera likheter. 

Ändå räknas de två skalderna till två olika litterära epoker. Lohman förläggs av litteraturkännare till barocken under andra halvan av 1600-talet och början av 1700-talet. Barockdikter präglas ibland av påminnelser om död och förgänglighet, de har ofta ett överflöd av stilfigurer som metaforer, liknelser o.d. Det gör att de kan kännas tunga (även om de inte alls behöver vara svårlästa). I en av Lohmans mer kända dikter, Om livet, frågar han sig i början: ”Vad är ett liv?” Och svarar med 18 metaforer (med förklaring) uppradade efter varandra.

Stub räknas mer till 1700-talets klassicism med en stram och klar form samt rokokon präglat av lättare, sirligare känsla. Intressant är hur – för att dra in en tredje part i målet – Carl Michael Bellman var en mästare på att blanda innehåll och stildrag från barocken, klassicismen och rokokon.

I vilket fall som helst; de två dikterna nedan liknar varandra sett till innehållet: den blixtsnabba sammanfattningen av människans liv med den lite snopna klangen av att människolivet inte är mycket mer än en myras. Så fort går det och så obetydligt är det med lite perspektiv på saken! Svindlande och ohyggligt – när man får det serverat på några rader!

Med ett sådant perspektiv får man en känsla av människan i vår tids moderna västerländska värld. Hon lever i mångt och mycket helt för dagen, utan att omgärda sig med varaktiga tankar, symboler och ritualer om t.ex. den egna förestående döden, eller för den delen andra viktiga händelser i livet. Och samhällskrafterna säger att hon kan vara vad som helst och att samhället runt henne – hennes livssammanhang – kan se ut hur som helst.

Det heter med andra ord: traditionernas död, den atomära människan. Jag minns en artikel för rätt många år sedan om hur svenskar väntar med begravning av släktingar – liken ligger alltså på bårhuset och väntar och väntar på att få komma i jord eller ugn – p.g.a. svårigheten att slita sig ifrån sitt lilla dagliga livslopp med jobb, träffar, barn i skola o.d. Arbetsgivaren, som har slimmat sin verksamhet, vill inte att man ska ta ledigt, en själv finner det ansträngande att bryta de dagliga mönstren o.s.v. Det här gäller inte bara den enskilde, utan det är hela samhällskulturen som verkar för sådana vanor.

Det är inte helt konstigt att en sådan människa kan tycka att det är meningslöst med bevarande av vår kultur, vårt land, vårt folk, vår ras. När de betydelsefulla sammanhangen utanför henne själv till viss eller stor del är upplösta! Kasta in en dos PK-ideologi i den grytan, ja då heter det plötsligt: det finns ingen svensk kultur. För att göra det personligt – tänk dig ett Oceanien (staten i romanen 1984) och att du får ett brev där det står: ”Din mor har avlidit. Staten har omhändertagit liket.”

Oavsett kvarstår faktum: livet är kort och obeständigt, förgängligt och flyktigt. Desto större orsak då att leva det man har på ett fylligare vis än bara i det egna nuet med tillfälliga moden, d.v.s. att leva det i förhållande till eller i samklang med stammen, folket, kulturen. Och desto större orsak att bevara det lilla man är och har åstadkommit, att därigenom göra det lite större, lite beständigare. Det är väl syftet med Det fria Sverige och Svenskarnas hus.

Obeständighet

Det trinda klotet, som vår vandring fotar på,
har hela sitt bestånd i obestånd och skiften,
av döden ödes det, men ökas genom giften,
och vill var femti år i annat folk bestå,
vi rinne upp, vi gro, vi stå i flor, vi paras,
vi tage av, vi dö, vi lägges att förvaras.

Carl Johan Lohman

Menneskets Levnets-Lob

Fødes. Græde. Svøbes. Ammes.
Vugges. Tumles. Bæres. Gaae.
Glædes, under Tvang annammes.
   Leege. Voxe. Tanker faae.
Elske. Beyle. Giftes. Aves.
   Immer halte ved et Haab.
Ældes. Svækkes. Døe. Begraves.
   Det er alt vort Levnets Lob.

Ambrosius Stub

Födas. Gråta. Svepas. Ammas.
Vaggas. Tumlas. Bäras. Gå.
Glädjas, under tvång anammas.
Leka. Växa. Tankar få.
Älska. Fria. Giftas. Näpsas.
Alltid hålla fast vid hopp.
Åldras. Svikas. Dö. Begravas.
Det är allt vårt levnadslopp.

{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}