Det är bara att gratulera den eller de som iscensatte den fejkade hatstormen mot fotbollslandslagets Jimmy Durmaz. Uppdraget slutfört. I bästa fall kan detta fungera som varningsklocka för såväl medier som “vanligt folk” – köp inte allt som sägs rakt av. Fast jag tror det tyvärr inte. Vandringssägner har funnits i alla tider och det finns en anledning till att de sprids.
KLINTBERGARE. Uttrycket fake news populariserades av Donald Trump under dennes valkampanj, men fenomenet som sådant är ingalunda nytt. Tvärtom, det är urgammalt. Sagor och sägner har funnits så länge människor kunnat förmedla sig med varandra, och lustigt nog skiljer sig inte innehållet åt särskilt mycket heller. Det handlar om mardrömmar och önskedrömmar, om djupt rotade fördomar och rädslor, om att definiera Vi och De, om att försöka förstå en omvärld som stundtals ter sig gåtfull, men också om att underhålla och trollbinda mottagaren.
En saga är oftast mycket lätt att identifiera, den börjar inte sällan med signalorden “det var en gång…” och den gör inga anspråk på att vara en sann historia. De som figurerar i berättelsen är ofta övernaturliga väsen eller arketyper, och det är tydligt att det handlar om något påhittat. Så är inte fallet med sägner. Sägnen har en mycket mer försåtlig uppbyggnad, och dess trovärdighet förstärks av att man anger källa, tid, plats, namn och så vidare. Detaljerna i berättelsen har ofta en hög igenkänningsfaktor, det hemska/fantastiska/otroliga som berättas placeras gärna i en miljö med många vardagliga detaljer.
Och – detta är mycket viktigt att komma ihåg – en sägen spelar på djupt rotade, närmast primala, känslor. De ständigt återkommande berättelserna om barn som blir kidnappade på varuhus och nöjesparker dyker upp gång på gång för att de speglar en avgrundsdjup, evolutionärt betingad rädsla som alla föräldrar ständigt bär med sig – tänk om något händer mitt barn! Att föra dessa historier vidare fungerar därför som ett slags säkerhetsventil för rädslan, eller, om man så vill, som primitiva talismaner mot olycka.
Varför sprids detta?
Visst är det fullt tänkbart att det kan finnas verklighetsbakgrund till några av de här berättelserna, men som Sveriges främste expert på moderna vandringssägner genom tiderna, professor Bengt af Klintberg, konstaterar i sin legendariska bok “Råttan i pizzan”: “Det intressanta med dessa berättelser är egentligen inte om de är sanna eller inte, utan varför de har blivit så spridda.”
Det har nu har framkommit att den “rasistiska hatstormen” mot fotbollsspelaren Jimmy Durmaz med stor sannolikhet underblåstes av så kallade botnät, alltså automatiserade inlägg skrivna av maskiner. Per Ödling, professor i telekommunikation vid Lunds universitet, har tillsammans med en kollega analyserat de runt 39 000 kommentarer som nu finns kvar på Jimmy Durmaz Instagramkonto, samt gjort en analys av tillvägagångssättet bakom cirka 800–1000 kommentarer som lades upp och sedan försvann snabbt igen. Och professor Ödling är säker på sin sak:
– Någon person eller organisation tycker att det finns en chans att sprida intrycket av att Sverige är rasistiskt. Så man har gått in och hatat – och så fort stormen fått fart och innan någon hunnit analysera det har man gått ut igen, säger han till TT.
Svegots läsare fick veta tidigt
För läsare av Tidningen Svegot kommer inte detta som någon som helst nyhet.
Du behöver ha Svegot Plus för att läsa hela den här artikeln.
Just nu kan du få första månaden för halva priset! Använd rabattkoden frimedia.
