KRÖNIKA. För några dagar sedan framkom det att Sveriges Radio sätter några medarbetare i karantän under valrörelsen. Det rör sig om individer som inte är anställda utan hyr ut sig till Sveriges Radio. Personerna som omnämns är Täppas Fogelberg, Alexandra Pascalidou och Sverker Olofsson som alla hyr ut sina tjänster till Ring P1.
Inför förra valet hamnade Soran Ismail i karantänen. Ismail, som nu hamnat i en större form av karantän i kölvattnet av #metoo-kampanjen, fick välja mellan att undvika att diskutera politik utanför Sveriges Radio under valrörelsen eller att bara göra det hos SR. Han valde det senare.
Motivet den här gången är liknande. Insvept i diskussioner om behovet av opartiskhet väljer man att inte anlita de inhyrda Ring P1-profilerna fyra månader före valet och en månad efter valet. Sannolikt hade det inte varit några större bekymmer att behålla en ganska försiktig person som Sverker Olofsson men att bara sovra ut de gapiga vänsterextremisterna Täppas Fogelberg och Alexandra Pascalidou hade nog varit svårt att motivera inför den överlag vänstersinnade journalistkåren.
Nog om det tekniska. Det intressanta i mina ögon är inte att man fem månader vart fjärde år har behov av opartiskhet, det som jag tycker är värt att diskutera är varför detta behov inte finns de återstående tre åren och sju månaderna.
– Vi kan inte ha programledare som säger att de hatar Sverigedemokraterna under ett val, förklarade P3 Stockholms kanalchef Lotta Mossberg för Aftonbladet angående Ismails karantän förra valet.
Men resterande tid passar det utmärkt. Sveriges Radios uppdrag tycks alltså vara att vara opartiska fem månader vart fjärde år och resterande tid ha programledare som säger att de hatar Sverigedemokraterna och bedriver partipolitik ut i etern.Du behöver ha Svegot Plus för att läsa hela den här artikeln.
Just nu kan du prova en vecka för bara 19 kronor med rabattkoden svegot19.
