Rubriken ska inte tolkas helt bokstavligt. Tvillingarna i fråga, Henrik och Daniel Sedin, bor ju i Kanada. Men svenska är de.
Och numera är de också hockeypensionärer.
SPORT. Efter 21 säsonger på absoluta toppnivå (Elitserien, som det hette då, och NHL). Efter OS- och VM-guld, efter att ha fått flera av NHLs finaste utmärkelser, efter allt detta är hockeysagan om de rödlätta tvillingarna från Ångermanland till ända.
Henrik och Daniel Sedin var unika på många sätt. Inte bara på isen där deras förmåga att hitta varandra var häpnadsväckande. Det verkade ibland som om de, på riktigt, kunde läsa varandras tankar. Ett fenomen som förvisso inte är unikt bland enäggstvillingar, men desto ovanligare mellan en center och en vänsterforward.
De var också så unikt (nästan plågsamt parodiskt om man vill vara dryg och negativ) svenska.
Sådär “vi är bara en del av laget och vore inget utan våra lagkamrater”-svenska.
Sådär “vi kan ta lägre lön bara vi får vara där vi trivs”-svenska.
Ett talande exempel är att de förblev sin klubb i NHL, Vancouver Canucks, trogna från debuten till pensionen.
Briljanta lirare och inga råskinn
Henrik och Daniel var briljanta lirare och inga råskinn på isen. Men de fick ta många smällar. Ofta fula och på gränsen till grovt regelvidriga sådana. Deras ovilja att ge tillbaka med samma mynt gav dem smeknamnet “Sedin Sisters”.
I enfald trodde väl en och annan att öknamn skulle kunna påverka tvillingarnas spel och koncentration. Men Sedinarna funkade inte så. Försök till psykningar rann av dem. De påverkades inte. Snarare höjde det deras arbetsmoral. De var gentlemän. Kyligt svenska. Raka i ryggen och hårt jobbande.
Men de gav tillbaka
Fast man skulle ändå, lite krystat, kunna säga att Henrik och Daniel “gav tillbaka”. Frikostigt.
Men inte i form av skitsnack och dryga fulsmällar i hockeyrinken. Nej, i stället gjorde Sedinarna det genom välgörenhet. Det är något som många idrottsproffs ägnar sig åt men tvillingarna Sedin var omtalade för sitt mycket intensiva engagemang och de spenderade rejält med såväl tid som pengar. De tyckte, på klassiskt svenskt vis, att “vi har det ju så bra ändå”.
En av sina största donationer, i mångmiljonklassen (dollar) till ett barnsjukhus, ville de helst vara anonyma med. Och det säger väldigt mycket om dem.
Att de skulle sluta med välgörenhet nu när de har slutat spela är väl ungefär lika troligt som att hela Örnsköldsvik skulle börja heja på Timrå.
De skämdes, men tog ansvaret
När Vancouver våren 2011 förlorade Stanley Cup-finalen i en sjunde avgörande hemmamatch mot Boston, brann stora delar av staden där på Kanadas västkust. Fansen startade upplopp, så frustrerade var de.
Från Canucks omklädningsrum försvann besvikna, och i många fall helt knäckta spelare, en efter en utan att kommentera till medierna. De ville bort. Skämmas i fred.
Kvar stod de två som antagligen var mest besvikna. Men de tog ansvaret. Med miljontals dömande och frågande ögon på sig via tevekamerorna.
När spelarna i Boston fått på sig kostymerna och lämnat arenan med segerchampagne i magen kändes det som om tvillingarna Sedin fortfarande stod kvar i matchställ i omklädningsrummet. Och, misstänker jag, för att skydda lagkamrater som saknade deras egen stjärnstatus såväl som järnpsyken och därför skulle kunna bli “lätta byten” i sportjournalisternas krönikör, lade de skulden till förlusten till stor del på sig själva.
Så starkt. Så svenskt.
Så ödmjuk, så uppoffrande
Ponera att tvillingarna Sedin skulle vara de enda i världen som kunde flyga en farkost ut i rymden för att skjuta sönder en asteroid som hotade att slå ned på vår planet och utplåna mänskligheten (ungefär handlingen till filmen Armageddon alltså). Ponera att de lyckades med uppdraget. Då skulle de vid återkomst till jorden, med miljarder tacksamma ögon riktade mot sig, i stilla ordalag hylla personen som byggde tröskeln till farkostens dörr innan de skulle framhäva sina egna insatser. Och såklart fråga om de skulle tanka före återlämning.
Sådana var de som hockeyspelare. Sådana är de uppenbart som personer.
Så ödmjuka. Så uppoffrande.
Men samtidigt så stenhårda. Så genuina.
Så underbart svenska.
PS. Vill du höra två hockeyälskare prata om bröderna Sedins sportsliga prestationer och deras betydelse för hockeyn? Då ska du lyssna på nästa avsnitt av Svegots sportpodcast Passningen som släpps på fredag 13 april.
