Högre utbildning – en dalande stjärna

Sådana som jag anses av våra motståndare vara ”antiintellektuella”. Tydligen ska vi känna en misstro på människors förmåga att finna lösningar på problem genom förståndets hjälp. Ras, vilja och känsla med mera är tydligen sådant vi betonar. Kanske kommer jag ge dem vatten på deras kvarnar nu, med tanke på att jag tänkte såga den högre utbildningen vid fotknölarna.

Någon egen erfarenhet av högre utbildning har jag inte, det ska jag erkänna. Mina uppfattningar bygger helt och hållet på andrahandskällor – framförallt från vänner med egen erfarenhet. Förutom dessa finns en hel del andra källor i form av uttalanden, artiklar, uppsatser och så vidare vilka redovisar vad som händer både i Sverige och utomlands.

Är du prenumerant? Logga in nedan och läs vidare. Om inte, teckna en prenumeration nedan och ta del av allt plusmaterial Svegot erbjuder. Vi bjuder på de första 7 dagarna.

Det har gått flera år sedan institutionerna för högre utbildning i USA fullständigt kapitulerade inför kulturvänsterns senaste framstöt (i raden av många). Vi lärde känna begrepp som ”säkra platser” och sakta men säkert stod det klart att de blivande akademikerna inte ville läsa eller lyssna på sådant de upplevde som kränkande. Faktum är att det mesta var fel med utbildningen; kunskapskrav, litteraturen som gällde, tavlorna på väggarna och allt som påminde om auktoritet.

Det spreds till Sverige också och debaclet i Lund – som kulminerade med att lektorn Johan Grant fick sparken efter att några psykologistudenter känt sig kränkta, på grund av orsaker – visade riskerna tydligt. Utbildningen får inte vara svår eller utmanande och sådant som är jobbigt att hantera ska inte tas upp, det var kontentan.

Högre utbildning verkar handla mer om värdegrundsaktivism än något annat.

Att man på högskolor och universitet får ta del av udda, underliga och direkt frånstötande idéer, tankar och teorier är ju rimligt. Där, om någonstans, måste det vara högt i tak. Frågan är ju vilka det är som är antiintellektuella; vi som anser att allt ska stötas och blötas (säkra på att förståndet någonstans tar hem spelet), eller andra som kräver likriktning enligt den för närvarande rådande diskursen? Det känns som klassiska uttryck av att känna andra som man känner sig själva, när det gäller snöflingornas eskapader.

Det hela är sorgligt och upprörande tycker jag. När jag var yngre och fann böckernas värld stötte jag på alla möjliga författare som uppenbarligen hade tänkt till. De var doktor den eller den samt professor si och så. När jag började läsa engelsk litteratur hade författarna allt som oftast åtskilliga bokstavskombinationer framför sina namn (eller efter, eller både och).

När jag sedan började skriva imponerades jag än mer av dessa bokstavspersoners förmåga att uttrycka sig. Hur de kunde förklara, berätta och lära ut bara genom att använda bokstäver och ord i böcker? Förutom böcker blev det en hel del föreläsningar i ljudformat och tack vare internet blev den brunnen i princip bottenlös.

Ganska länge hade jag en inbygd respekt för personer med dessa olika bokstavskombinationer till sina namn. En professor- eller doktorstitel var en kvalitetsstämpel. Inte bara de som jag höll med, utan alla. De var värda att tagas på allvar. Att det för Platon räckte med Platon tänkte jag inte på.

På senare tid har jag helt övergivit detta och numera använder jag förståndet för att bedöma och vaska fram intellektuella auktoriteter att ty mig till. Antiintellektuell? Pyttsan.

Självfallet ska inte barnet kastas ut med badvattnet. De akademiska disciplinerna måste bedömas olika, även om den moderna diskursen sipprat in överallt. Till och med matematik kan numera ha ett genusperspektiv. De som vet säger att humaniora och samhällsvetenskap är mer hopplöst är naturvetenskap. Icke förvånande i så fall. Men också inom de olika disciplinerna skiljer det sig åt. Lingvistik är mer förskonad än kulturvetenskap har jag hört sägas. Jag låter det vara osagt.

Sammantaget har glansen som en gång fanns inför den högre utbildningen mattats av rejält. För oss med ”förstånd” är en akademisk titel idag snarare något som får en att känna misstänksamhet. ”Jaha, du har en akademisk examen” säger man och tänker: ”här gäller det att vakta sin tunga för denna människa är en lättkränkt jävel som inte klarar av högt i tak”.

Den ledsamhet jag en gång kände över att ha slarvat bort skolan (eftersom det effektivt stängde dörren för att studera vidare) är puts väck. Visst, det finns en del som hade varit till gagn och som man svårligen kan tillägna sig själv. Men i det stora hela så gör det inget. Det känns mer som att en högre utbildning bara hade resulterat i förlorade år. Javisst, det är en subjektiv uppfattning och kanske hade jag vunnit sådant jag inte har någon aning om att jag saknar.

Huruvida just du – om du tillhör den skaran som ska göra val gällande höger utbildning – bör hoppa på tåget eller se det försvinna från perrongen är inte upp till mig att avgöra. Jag tänker dock inte råda sonen till det i alla fall (om han nu inte uppvisar något speciell fallenhet som måste stimuleras särskilt mycket).

Förhoppningsvis kan förståndet ta över den högre utbildningen igen, innan det går för långt och själva grunden raserats totalt. Det vore trevligt om doktor och professor var en kvalitetsstämpel, inte det pestmärke det kanske kommer att vara om en generation. Å andra sidan, Platon var ju bara Platon och han slår fortfarande de flesta på fingrarna.