Statsminister Stefan Löfven har hållit tal till nationen med anledning av krisen i coronavirusets spår. Sist en statsminister höll ett tal till nationen var Carl Bildts tal 1992 på grund av att den s.k. Lasermannen då härjade. Det var förstås några laddade veckor, men ändå en så pass ringa händelse att taltillfället kändes lite malplacerat. Då var Löfvens tillfälle mycket mer väl valt. Men varför tog han inte tillfället i akt?

Stefan Löfven sade nämligen på sätt och vis väldigt lite under fem minuter. Det var många innehållsrika och laddade ord. Och enstaka avsnitt bjöd på dramatik och känslor, t.ex. att fler kommer att ta farväl av en älskad. På så sätt var det retoriskt starkt. Vidare förmedlade statsministern viktiga budskap, som att vi måste vara vuxna, att vi måste vara beredda på att fler restriktioner kan komma att införas, att vi måste ägna oss åt uppoffringar m.m. Även ord som ”vårt land” skapade starka känslor. Men allt det drunknade i för många påpekanden och för lite betoning av situationens allvar.

De stora orden tappade sin innebörd genom att början av talet var så vagt. Vad jag saknade var en starkare betoning av hur svår krisen är och konkreta exempel på hur krisen drabbar: svårt sjuka familjemedlemmar, döda släktingar, uppsägningar, en överansträngd sjukvård, ett halvt nedstängt samhälle, rädslan för att situationen i Italien ska ske i Sverige. Löfvens ord om det var: ” Vi har en allmän smittspridning i Sverige. Liv, hälsa och jobb är hotade. Fler kommer att bli sjuka, fler kommer att tvingas säga ett sista farväl till en älskad.”

Det inger ingen större känsla av kris, anser jag. Därmed blir snacket om oro och ansvar senare i talet ganska meningslöst, eftersom oron och ansvaret bygger på känslan av krisläget. Det påminner om hur många svenskar ser på faran och krissituationen, nästan som om den inte finns. I skidorterna rapporteras det om full rulle i backar och after ski, restaurangerna är långt ifrån tomma, grundskolan kör på som vanligt.

Löfven påpekade bra att människor känner oro, framför allt oro huruvida samhället och staten klarar av att hantera krisen. Men det han sade om statens bemötande kändes inte betryggande: ”allmänna sammankomster för fler än 500 förbjudits, gymnasie- och universitetsutbildningar bedrivs nu på distans, begränsa smittspridningen, säkerställa resurser till sjukvården, lindra konsekvenserna för dig som arbetar och för våra företag.” Åtgärderna känns ringa (500 personer) eller för allmänt sagda (lindra konsekvenserna).

Vem blir trygg av att höra det? De fina orden om att ” vi som samhälle möter denna kris med hela vår samlade styrka” skorrar därmed falskt.

Andra halvan av talet var innehållsmässigt bättre eftersom det berörde var och ens ansvar. Alla måste göra uppoffringar, var och en har ansvar, vi måste vara vuxna, vi måste följa plikten. Det var starka budskap och uppmaningar. Men även det förlorade sin mening p.g.a. den luddiga början men också p.g.a. att Löfven valde att säga så mycket, varmed budskapen drunknade i allt annat, och för att exemplen var rätt löjliga i sammanhanget.

Några exempel var: ”Ingen av oss får gå till jobbet med symptom, stödköper en lunch från den lokala restaurangen, undviker att hälsa på mormor men i stället ringer henne och småpratar varje dag.” Känns det som om vi har total kris i landet. Känns det som stora uppoffringar? Känns det som hårda krav? Nej! Och mängden påpekanden gjorde att man inte fick någon klar känsla för hur mycket det egna ansvaret faktiskt betyder – att vi alla undviker onödiga sociala kontakter, att vi tvättar händerna, att vi finner oss i att hålla oss hemma, att vi inte går bärsärk när vi blir uppsagda, att vi lyssnar på kloka myndighetsbeslut, att vi under en kort tid ger upp en del av vårt nöjsamma liv.

Därmed blev den typiskt socialdemokratiska appellen att vi gör och ordnar det här tillsammans meningslös. Så där räddar vi inte landet ur en kris.

Jag tror att Löfven ville ge svar på den oro som finns i landet men att han inte klarade det, precis såsom regeringen har hanterat krisen rätt valhänt. Jag tror vidare att han ville säga till på skarpen hur viktigt det är att svenskarna sköter sig under krisen men att han inte klarade av att ryta till. Jag tror att det viktigaste budskapet som regeringen ville få fram var att vi måste vara beredda på att fler restriktioner kan komma, men att Löfven inte vågade säga det annat än som en minimal del av ett tal till nationen. Dessutom tror jag att sossarna använde möjligheten som ett stycke propaganda, för att synas. Man får inte glömma hur mycket av talet som innehöll Löfvens favoritord ”ansvar”. Lika tomt som vanligt.