När digerdöden for över Europa tog den en av tre med sig. En av tre dog. Kontemplera över de siffrorna ett tag. Var tredje person du ser en vanlig dag, borta. Döda. Folk dog snabbare än det gick att forsla bort dem. Och det tog inte slut. Varje dag, vecka ut och vecka in. Döden väntade bakom knuten, i sängen, på torget. Hur stod människor ut? Jag har faktiskt ingen aning. Jag kan inte ens börja sätta mig in i deras situation. Mitt sinne räcker inte till.

Men.

De stod ut. Till sist gav pesten med sig och livet återkom. Livet gick vidare.

Också den gången kom smittan från Kina. 1334 började det och via handelsvägarna spred sig döden. 1346 var pesten framme i Egypten och Syrien. Våren 1347 ankom den Konstantinopel och senare på hösten nådde den Sicilien. 1349 kom den på ett fritt drivande Hansafartyg till Norge och 1350 nådde den Sverige.

På frågan hur pesten kom att få sådan spridning i Europa är svaret något vi kanske känner igen från vår tid.

Medeltidsmänniskan reste mycket mer än man gjort tidigare. Det gjorde sitt till. Handeln var omfattande och internationell – köpmännen kraxade om globalism också då. Sjukdomen spred sig från handelsknutpunkterna – handelsstäderna där möten mellan människor ägde rum – in i länderna. Framförallt gillade smittan städerna, där människorna bodde onaturligt nära varandra och hygienen inte var den bästa.

Man försökte bekämpa den på olika sätt. Tyvärr visste man inte vad man hade att göra med. Förutom religiösa svar (gisslartåg och botgöring) blev det mycket vidskepelse. Det hjälpte föga. Somliga föreslog bättre hygien. Man försökte också med karantän.

Men det visade sig att många bestämt sig för att det var bättre att leva fullt ut istället. Medan läkarna sa åt dem att ta det lugnt, hålla sig stilla, vara försiktig med mat och dryck samt att undvika kontakt med andra människor gjorde dessa tvärt om. De festade och umgicks eftersom man rätt som det var kunde dö, så det var lika bra att passa på.

Och döden fortsatte.

Men till sist tog dock Liemannen allt färre. Utbrotten kom inte lika frekvent. Man tror att en viss resistens uppstod och vid mitten av 1500-talet kom den folkskygga brunråttan och trängde ut den svarta råttan. Det gjorde sitt.

Dödstalen återgick till det normala.

I efterdyningarna av digerdöden kan man se att livsvillkoren förbättrades. Det blev vanligare att äta kött. Helt plötsligt räckte också åkermarken och spannmålen åt alla. Mager åkermark som tidigare använts behövdes inte längre. Skogen kom åter. Bönderna blev mer självständiga och man kunde kräva bättre villkor. Helt plötsligt var det ju arbetsbrist.

Det blev bättre omsider. Bättre och bättre dag för dag. Tills det blev dåligt igen och något nytt elände drabbade oss. Inte i samma utsträckning som digerdöden, men jävligt nog många gånger.

Jag är säker på att vi till sist kommer göra rätt hela vägen. Och med vi menar jag inte alla människor, bara de människor som inom sig bär nyckeln till skapelsen och förmågan att tvinga oss tillbaka på rätt kurs.

Jag ser bilderna från Italien och läser om vad som pågår i Spanien. Jag vet att det drar norrut, att Sverige inte är skonat. Somliga idag beter sig precis som man gjorde när digerdöden drog fram, men de flesta inte. Vi undrar vad som ska ske och pendlar mellan hopp och förtvivlan – mig lurar inte alla tuffa yttre.

Vi kommer att klara det, det vill jag understryka. Nej, inte alla. Men vårt folk och vårt land och vårt Europa. Och det är det viktigaste av allt. Kanske var det så de som stod ut stod ut; vetskapen om att blodet och jorden är evig, så länge man inte ger upp.