Kina har hotat regeringen med brutna kontakter och inträdesförbud för svenska regeringsmedlemmar p.g.a. utdelningen av Tucholskypriset till den kinesiske bokförläggaren och dissidenten Gui Minhai. Gui har tidigare bott i Sverige och har en dotter här, så han har viss koppling till Sverige. Sedan några år tillbaka sitter han emellertid i kinesiskt fängelse p.g.a. sina publikationer.

När Gui nominerades för Tucholskypriset, som delas ut av svenska PEN, hotade den kinesiske ambassadören Sverige med diverse repressalier ifall kulturminister Amanda Lind ämnade närvara vid evenemanget. Helst skulle hon ordna så att Gui inte fick priset.

Nu var Amanda Lind där, priset delades ut till Guis dotter och kineserna fick stå med lång näsa. Regeringen ska ha beröm för att de inte böjde sig för påtryckningar den här gången. Nu ska det tilläggas att Kina har hotat andra länder vid liknande incidenter, bl.a. Norge i och med Nobels fredspris, och bojkotter av handel eller diplomati har antingen varit kortvariga eller uteblivit. Så regeringen tog väl ingen större risk. Kina är f.ö. inte någon av Sveriges största handelspartner.

Men med tanke på hur oerhört svag och dålig vår regering är fanns det oro för att den skulle vika sig på något sätt. Den här gången var ändå deras sedvanliga gummiryggar räta. Dock finns det en viss baksida när man vidgar perspektivet lite. Regeringen är väldigt morsk när det gäller att stå upp för andra länders dissidenter. Men den tål inte kritik av äkta svensk opposition, d.v.s. svenska nationalister. Dessa hotas av internettystnad, de får inte hyra lokaler för evenemang, de kallas extremister som har Säpos ögon på sig.

Svenska dissidenter – och de behövs, ty dagens Sverige har blivit ett slags förtryckarstat, om än inte av Kinas kaliber (än) – ska inte göra sig hörda, anser regering och deras anhang. Ett sådant anhang är just svenska PEN, som känner sig oerhört frihetliga när de delar ut Tucholskypriset men i samma veva gör vad de kan för att tysta svenska dissidenter. Hyckleriet är enormt.

Även tidningarna visar sig vara sanna hycklare i och med den diskussion som uppstod efter att den kinesiske Sverigeambassadören höjde tonen. Den här gången är det SvD som har trampat i klaveret. I en artikel om affären, före utdelningen, anklagar artikelförfattaren Kina för propagandan gentemot Gui och svenska debattörer. Hon citerar typiska meningar på ambassadens hemsida, t.ex. ”Att belöna en brottsling är en ren fars” och ”Anti-Kina lögner från vissa svenska individer och media”.

SvD kallar det för hemsk propaganda. Men SvD ser inget större problem med handeln eller diplomatiska relationer med Kina, trots att landet är en kommunistisk diktatur som fängslar oliktänkande. Och framför allt: hur låter det när SvD nämner Trumps USA, Polen, Ungern eller diverse högerpartier i Europa. Då är alla förlöjliganden och okvädinsord tillåtna. Inte heller anklagar de svenska ministrar som uttalar sig nedlåtande om nämnda länder och grupper. Hyckleriet vet inga gränser för en blaska som Svenska Dagbladet.

I samma artikel skriver journalisten i fråga, Birgitta Forsberg: ”Lek med tanken att en svensk ambassadör i Beijing skulle uttala sig som Gui Congyou gör och lägga sig i vad landets historiska museum gör. Skulle Xi Jinping nöja sig med att kalla upp diplomaten till UD?” Det är ju vettigt att göra en sådan tankelek.

Det är något som ofta görs i alternativmedia. Alla har vi sagt något i stil med: ”Byt ut ordet svensk eller ungrare mot jude eller arab, hur skulle det då låta?” Men när det görs hånas minsann alternativmediakanalerna för löjlig retorik och SA-brun inställning. Själva ska de dock gärna få göra så. Ån en gång måste därför konstateras: hyckleriet vet inga gränser.

Slutsatserna lyder: Viss ros till svenska regeringen i det här fallet, men lev som ni lär och bemöt oss svenska dissidenter med ärlighet och rättskaffenhet. De svenska journalisterna får däremot vanligt ris och följande uppmaning: släpp hyckleriet och bli ärliga människor en gång för alla.