Ulf Kristersson ber om ursäkt och menar att massinvandringen visst kan skapa problem. Men varför ber han inte om ursäkt till de människor som verkligen förtjänar det? Och framförallt, kan man alls lita på hans kappvändande?
Massinvandringens negativa konsekvenser har blivit omöjliga att dölja även för de som tidigare kunnat leva i sin bubbla, antingen i den delen av den svenska landsbygden som varit förskonad från mångkultur, eller för den välgödda medelklassen i städernas finare kvarter. Den alltid lika taktlösa Stefan Löfven har däremot inte riktigt insett detta, och gjorde därför bort sig katastrofalt i SVT Agenda (17/11).
Moderaternas partiordförande Ulf Kristersson har i spåren av Löfvens misslyckande fått vittring. Han går nu ut på Facebook och ber om ursäkt “i den mån [hans] parti har bidragit till att smäda och frysa ut de röster som ville och vågade lyfta problemen”.
Att udden är riktad mot Löfven och en möjlighet att använda opinionen som nu vänt sig emot statsministern är tydligt:
“För det som Stefan Löfven inte alls kan se, ser nästan alla andra: Det är ju alldeles uppenbart att gängkriminaliteten, skjutningarna och avrättningarna är starkt kopplade till alltför stor invandring och alltför dålig integration. Hur kan man ens låtsas något annat?”
Låt mig börja med att konstatera två saker.
För det första är den här typen av uttalandet bra för den nationella oppositionen. Inte för att vi tror att “Tuffe Uffe” kommer lösa problemen, för det kommer han inte, utan för att det fortsätter att normalisera vår analys att det mångkulturella experimentet inte är något stabilt samhällsfundament.
För det andra har man så klart rätt att ändra åsikt, och om Kristersson plötsligt skulle börja förespråka nationalism och folkgemenskap (vilket han inte gör) vore det så klart välkommet, även om det skulle ta lång tid för någon sansad person att tro på honom.
Kristersson hyllade nuvarande migrationspolitiken
Kristersson har länge varit en förespråkare av fri invandring, och det är bara något år sedan som han sa i riksdagen att den nuvarande migrationspolitiken är bra.
Det här handlar alltså inte om att Kristersson skulle ha ändrat sig, eller att han egentligen kommit till någon djupare insikt om den mångkulturella problematiken. Istället är det en fortsatt triangulering, alltså ett försök att maximera antalet röster med utspel som ska fylla det vakuum han märker uppstår.
Jag kan verka cynisk, men alla som följt den politiska debatten de senaste decennierna vet att det är så här det fungerar.
I sammanhanget ska vi inte heller glömma bort att även om Kristersson nu lyfter delar av problematiken, så saknar han helt lösningar. Hans problem med volymen på massinvandringen är att den försvårar integrationen, medan en nationalistisk lösning på problematiken motsätter sig integration. Våra idéer står alltså väldigt långt ifrån varandra, och därför kan man som nationalist aldrig ge sin röst till Kristersson eller hans parti.
Be om ursäkt till rätt personer
Symtomatiskt för hela Kristerssons utspel är också att han, när han ska nämna några personer som tidigt såg problemen med massinvandringen, hänvisar till Mauricio Rojas och Alice Teodorescu. Båda dessa personer råkar också sedan några månader vara anställda av Moderaterna, Rojas i partiets integrationskommission och och Teodorescu i partiets arbetsgrupp för att utveckla ett nytt idéprogram. Det handlar alltså inte om någon genuin ursäkt till invandringskritiker, utan ett sätt att försöka lyfta det egna partiets nuvarande medarbetare.
Hade ursäkten varit ärligt menad så han istället bett om ursäkt till de som på allvar, och långt mycket tidigare än de två ovannämnda, varnade för den mångkulturella faran. Han hade bett om ursäkt till Per Engdahl, till Anders Klarström, till Klas Lund och till Jan Milld, Anders Sundholm och Inger-Siv Mattson på Blågula frågor för att nämna några. Människor som på olika sätt arbetat för att upplysa det svenska folket om vad som kommer ske om massinvandring får fortsätta, och som alla på olika sätt fått rätt i sina farhågor.
Nu förstår jag att Kristersson inte kommer göra det, han är nämligen inte nationalist. Kristersson är globalist, och framförallt är han en politisk karriärist. Han sätter upp fingret i luften, ser åt vilket håll det blåser och försöker hitta sätt att profitera på det.
Samtidigt fortsätter den nationella oppositionen sitt idoga arbete och Overton-fönstret fortsätter flyttas åt vårt håll för varje dag. Det vi sa för fyrtio år sedan har nu nått Kristerssons talskrivare, men vi tänker inte nöja oss förrän statsministern proklamerar att det är dags att genomföra det stora återvandringsprogrammet — inte förrän statsministern ifrån riksdagens talarstol förklarar att nu börjar vi internera, deportera och repatriera.
