Dan Eriksson har tittat på intervjun med statsminister Stefan Löfven i Agenda, och konstaterar att den marxistiska analysen inte håller måttet och att Löfven en gång för alla tydligt visat hur långt från verkligheten han befinner sig.
När statsministern ska intervjuas i Agenda, ett förresten ganska osmakligt namn på ett program om politik i den statliga televisionen, ser han allvarlig ut. Men inte på det där landsfaderliga, respektingivande sättet utan mer undergivet, som en blöt hund som bitit sönder ett par tofflor och nu hoppas att hundögonen ska göra att den slipper få skäll av husse.
Han har bjudits in för att tala om den organiserade brottsligheten, om de skjutningar och sprängningar som nu närmast blivit vardag i det projekt Socialdemokraterna en gång kallade det svenska folkhemmet. Kvinnor som avrättas på öppen gata, bärandes sitt barn i famnen och femtonåringar som skjuts ihjäl när de äter pizza har fått många att ifrågasätta vad regeringen egentligen håller på med.
Statsminister Löfven, med den socialdemokratiska rosen placerad på vänster kavajslag där amerikanska presidenter normalt sett placerar den amerikanska flaggan. Men hos statsministern syns ingen svensk flagga, ingen symbol att enas under; det är bara Partiets symbol. Kanske är det talande, att det är under Partiet och Värdegrunden som Partiet fastslagit vi ska samlas, kanske tolkar jag in för mycket.
