Mycket är konstigt men vår uppgift är glasklar

Med polarisering, falska nyheter och en strid om Sverigebilden kan mycket kännas konstigt. Men faktum kvarstår att för den nationella oppositionen – för Sverigevännerna – är det mesta ändå självklart. ”Det är så konstigt Eva-Marie”, sa min mångåriga vän. ”Det du sagt och skrivit om och som du blivit så fruktansvärt hatad för, sådant säger alla nu, till och med socialdemokraterna, ibland säger sossar likadant, bland annat det med att kriminella invandrare ska ut ur landet, hur kan det vara så, jag fattar ingenting av detta, det är så upp och nervänt, riktigt sjukt är det, du har ju haft rätt hela tiden?” Det är såhär. Ett: vårt land har ett fegt folk, och två, vi har begåvats med politiker som är så fruktansvärt onda. Media, och svenska politiker med makt vill oss ont, det finns ingen annan förklaring. Men nu har de förstått att vi ”vanliga” mer eller mindre avslöjat elakt spel och onda avsikter, det bränns under deras fötter. Den socialdemokratiska pampen hemma på min gamla gata i Malmö, han till exempel vill enligt uppgift numera fly till Polen. De som tagit ifrån våra barn dess framtid står nu i faggorna att fly till mer homogena länder. [membership level="0"] [su_note]Det här är innehåll från Svegot Plus. För att ta del av detta måste du logga in eller lösa en prenumeration .[/su_note] [wppb-login redirect_url="http://www.svegot.se"] [/membership] [membership] Det tål att fundera över . Sätt dig ner och fundera över den djupa ondska och folkförakt som bevisligen är härskande bland våra egna landsmän i maktpositioner. När den dagen kommer då gemene man förstår att man under många år blivit lurad, samt undanhållen viktig information av de som vi givit förtroende att styra landet på bästa sätt för oss, men inte gjort det. Då när ridån faller och vi ser vad lögner och skruvade visioner om ett folkutbyte ställt till, känns det långt ifrån kul. Det är lätt att hålla sig för skratt. Min vän i andra änden av luren kände sig riktigt illa till mods, vi fortsatte och samtalet kom att handla om det gånga dygnets sprängningar i vår gemensamma födelsestad Malmö. Vi två äldre kvinnor förfasade oss över den våg av våldsamheter som drabbat och drabbar vår stad, ”Men hur i alla sina dar kan det vara så, att det skjuts, våldtas och sprängs, så var det aldrig innan?” Jag får tillstå att denna ständiga fråga går mig snart på nerverna. Mitt svar till henne blev, ja vad kan vi förvänta oss, ”vi” väljer samma vid de val vi får lov att avlägga våra röster, och tror på riktigt att vi ska få annorlunda. Svensken älskar bevisligen att plåga sig själv, och struntar helt klart och bevisligen i att vi svenska folket formligen ger bort vårt land och våra barns framtid till främlingar. Främlingar som helt naturligt kommer hit med sina hemlands vildsinta kulturyttringar, skjuta spränga våldta. Vi gör så många iakttagelser , vi gör nya iakttagelser, men det vi ser och är med om kommer lite smygande. En dag slår den nya tiden oss med full kraft. Min vän hade för några dagar sedan sett något som upprörde henne, i hennes närmiljö såg hon riktigt många arabiskmuslimska män inne på ett fik. ”Du vet det där fiket vid Mobilia (köpcenter min not.) Mitt på dagen satt dom där, bredbenta och med sina stora skägg, det var fullt med muslimer, muslimska män, det fanns endast två personer där inne som var svenskar och det var två kvinnor i 60-års-åldern. Hur i alla sina dar?” För det första sitter de muslimska herrarna där för att dom kan det, dom får pengar från oss, skattepengar du vet som i strid ström rinner iväg till andra länders medborgare, de där skattepengarna som om vårt land varit friskt och med modiga landsmän istället skulle fördelats så att det kom svenskar tillgodo. Och varför du ser dessa utomeuropeiska män, det är för att dom är många. Dom är många nu. Svarade jag. Håll ögonen öppna hela tiden så kommer du att se att gatubilden är en helt annan än vad du egentligen vill ha, eller hur? Så vad ska du då göra? Sen pratade vi om något annat, vi gled över på att det nyss varit inbrott i lägenheten nära hennes, den sociala tilliten faller, och faller. Vid polisförhör av grannar fanns det de som drog sig tillminnes att det någon timme innan inbrottet hade varit en utländsk man som ringt på dörren, men eftersom den sociala tilliten markant fallit så kikar man nuförtiden endast i tittögat och låter det vara ifall den på andra sidan dörren inte är någon man känner. Tjuven bidade sin tid, och slog till. Åsikterna går verkligen isär om vi har kaos eller inte, ifall vårt land blivit mer våldsamt eller inte. Är vi tvungna att ta i beaktande Afrika/Mellanösterns sätt att förhålla oss till varandra, kan svenska damer fortfarande konversera i normal samtalston på det lokala fiket när man är i numerärt underläge gentemot afrikaner och araber, vill man som svensk kvinna ens gå in på fiket som man brukar besöka för att ta en kopp kaffe och skinksmörgås, när muslimska män håller hov där? Kan vi lita på varandra, eller är den tiden förbi? Sen har vi då att förhålla oss till reaktioner från den del av den yngre generationen som inte vill se problemen med skapandet av det mångkulturella kaoset. Problem och verklighetsförnekarna låtsas se ett helt annat land, för att man vill det. Man låtsas se ett tryggt och fint land när man tittar ut från sin fantasibubbla, typ en ”smältdegel” där alla ler och är lyckliga med varandra och där alla såklart är lika värda. Men... Finns möjlighet flyttar dessa verklighetsfrånvända till mer svenska områden när verkligheten kommer för nära. Dessa ”snälla” personer tillika landsmän måste numera för att få bättre tillvaro för de egna barnen flytta strax utanför staden och inte som man kunde förr, endast byta område inom staden. Jag måste tillstå att det är riktigt fräckt att personer som flyttat för att rädda sig och sina barns skinn från mångkulturen samtidigt kan mena på att ”man kan inte misstro allt och alla”, det är lätt för den att säga som är relativt ung, och stark, samt har råd att flytta. Sen finns det vi lite äldre, och som kanske även har fysiska handikapp ... hur ska vi kunna slå eller springa ifrån en ogärningsman, kontra ett helt gäng av missdådare? Hur som, istället för att två och två snacka en massa i telefon om vår oro måste vi då och då riskera att förstöra den goda stämningen på kalas, fester, och ibland även runt det lilla matbordet. Vi måste våga säga ifrån när de ”snälla” flummar bort i ordkaskader om den egna förträffligheten med sitt omfamna allt och alla, när de bevisligen inte gör det utan flyttar till mer svenska områden. Avslöja hyckleriet![/membership]