Nedslående rapporter visar att svenska kvinnor röstar för mångkultur, massinvandring, bidragssamhälle och aborter. Samtidigt fortsätter vi se hur svenska män vägrar att ta sitt ansvar trots dominansbrottslighet och tilltagande anarkotyranni. Vi nationalister är en minoritet i Sverige, men spelar det någon roll?
Man blir inte klok på svensken. Hur kan folk se och själva uppleva den negativa förändring som är vår gemensamma vardag utan att reagera kraftfullt? Den frågan, och många liknande den, ställer vi oss alla med jämna mellanrum. Svaren är många och ju mer man funderar på det, desto mer invecklade svar kommer man fram till. Så låt oss strunta i att göra det och istället fundera över de praktiska betydelserna av att det är som det är.
En normalbegåvad och hyfsat intresserad student av människans historia vet att följande är sant: det är minoriteterna som avgör hur samhällen, kulturer och hela civilisationer rör sig genom historien. Det är alltid fåtalet som pekar ut viljeriktningen, aldrig majoriteten. Detta gäller också i den moderna liberala demokratin – du trodde väl inte annat? Majoriteten som ”bestämmer” genom fria val får sina val serverade till sig, de utsätts för avancerade övertalningskampanjer och inte så lite av lockande lögner. I en liberal demokrati är folkviljan satt ur spel i ännu högre utsträckning än i något annat styrelseskick hittills prövat. Folk tror sig vara en del av bestämmandeprocessen, medan de i själva verket bara är brickor i ett spel, vars spelregler är skrivna på ett sätt som säkerställer att allt verkligt politiskt motstånd mot den godkända makten är extremt besvärligt, i vart fall när det kommer till verkligt regimskifte och genomgripande reformarbete.
Förutom det finns det en annan sak som är värd att nämna. De flesta människor bryr sig inte ett dugg i vilket fall som helst. Så länge de grundläggande behoven är uppfyllda så är den moderna människan nöjd och belåten och har inte någon avsikt att skaka på båten. Detta ger upphov till flera problem varav ett är att de grundläggande behoven tenderar att anpassas också i sämre tider – alltså: man är beredd att låta ge lite mindre trygghet (ekonomisk och annan) i utbyte mot frihet från ansvar. Medborgerliga fri- och rättigheter, såväl som ens personliga (och familjens) känsla av säkerhet, kan naggas i kanterna så länge folk i gemen slipper ta ett fördjupat ansvar.
Vi kan konstatera hur det offentliga politiska samtalet så sakteliga har förändrats under 2000-talet. Detta på grund av ett fåtal människor har vågat sticka ut. ”Den passiva majoriteten” har kunnat fortsätta att vara just passiv, något som passar den som inte vill hävda sin åsikt (av olika skäl). Att förvänta sig att enorma mängder människor ska ta steget från åskådarplats in i den aktiva minoritetens skara är lika osannolikt som att en liberalextremist skulle låta sig övertygas om en nationell hållning. Vi får vara nöjda att så många människor faktiskt gör sig besvär att rösta som de gör i allmänna val – det bidrar ju till ett förändrat politiskt klimat. Och så länge vi påminner oss själva om att det är minoriteter som skapar förändring då är det inte svårt att se ljust på framtiden. Plötsligt händer något som förändrar allt (eller nästan allt). Det är viktigt att bibehålla, och förstärka, det positiva tänkandet. Precis som Magnus gör.