I ett bostadsområde i värmländska Grums håller föräldrarna sina barn hemma eftersom att ett gäng med barn i 8 – 10-årsåldern har satt skräck i hela grannskapet. Det har pågått i ett år ungefär och efter klagomål till berörda myndigheter ska de nu försöka komma fram till en lösning. Så här efterblivet hade det inte behövt vara, men kanske vill de boende ha det så?
Sisådär en 70 procent av de boende i Grums ska bara hålla tyst, eller tacka och ta emot. De fick precis vad de förtjänade när de lade sina röster; inte bara 2018 utan också tidigare. 2014 fick S 48 procent, 2018 41,22 procent. Röstar man på de partiet som under årtionden drivet på för den politik som lett till den situation vi befinner oss i så finns det inga undanflykter. Så enkelt är det.
Till exempel får man en tillvaro där ens barn (och de vuxna för den delen) trakasseras och hålls i schack av småbarn – på riktigt småbarn. I Hem & Hyra läser vi vittnesmål:
– De har kastat sten eller slagits med plåtrör och pinnar så barn börjat blöda. Värst var att ett barn fick strypgrepp som lämnade märken. Men det handlar också om sexuella hot: ”jag ska sexa dig” eller ”jag ska våldta dig” säger de.
De boende kan tydligen heller inte säga emot:
– Min ena dotter gråter på kvällarna och vill att vi ska åka till husvagnen för att hon är så rädd. Och vi kan inte säga till heller för då kommer repressalier: de stoppar in sopor i brevinkastet eller går på mina barn ännu mer när jag inte är med. Eller så är de kaxiga direkt när man säger till. Att som vuxen bli spottad i ansiktet och få höra att ”jag lyssnar inte på dig för nu är kvinna” och bli kallad för ord som jag inte ens vill ta i min mun, är otroligt kränkande. Det kan låta konstigt för den som inte upplevt det – men man tappar liksom allt när ett barn gör så mot en och vet inte vad man ska ta sig till.
Vilka bekymmer de har. Men nu har Hyresgästföreningen blandat sig i. De är nämligen väldigt oroliga för vad som händer och sker. Ett brev har skickats till polisen, Grums hyresbostäder och socialtjänsten. I det kan vi bland annat läsa:
”De som ställer till med bråk, bus och våld i det här fallet är barn till nyanlända. Därför börjar grannar dra kopplingar mellan problemen och främlingsfientliga åsikter. I längden leder detta till ett väldigt segregerat bostadsområde där grannar i mångt och mycket talar om ’vi mot dem’ vilket bara kommer eskalera om det inte bryts väldigt snart”.
Vi ser tydligt vilken problem de ser som det allvarligaste: främlingsfientlighet. Tänk om Grumsborna varit lite mer avoga mot ”främlingar” från första början. Då hade de inte varit i denna situation alls.
Innan vi löser problemet för de boende – eller hjälper dem till självhjälp – så ska vi bara konstatera att det aldrig behövt bli som det blivit. Men nu har svenskarna i Grums (och på så många andra ställen valt att få det såhär och har man satt Fan i båten får man ro honom i land). Så börja ro!
Det krävs ett par fäder (antagligen finns det inga fäder i området utan bara ensamstående kvinnfolk och någon form av moderna ”män” med tanke på hur det blivit) som sätter sina egna familjer främst. ”Vi och dom”-tänkande måste vara centralt för dem och ”vi” är de svenska familjerna som plågas. ”Dom” är ogärningsmännen. När detta är klart så sätter man ner foten och ser till att det upphör.
Det är inte svårt att få barn (eller deras föräldrar) att förstå när nog är nog. Punkt. Visst, har man låtit det gå så långt som man gjort i Grums så krävs det lite extra, men det går. Men man måste ställa sina egna i centrum och manna upp. Det går inte att titta bort under ett år och sedan hoppas att samma myndigheter och föreningar som är apologeter för vansinnet ska lösa problemen åt en.
Tyvärr blir det inte mycket av lösning i Grums verkar det som. När Hem & Hyra talar med några av de drabbade säger de:
– Vi vill kunna bo här tillsammans och då måste detta lösas. Man vill verkligen inte börja tänka i banor som ”vi och dem” men det är så det blivit nu och får vi inte hjälp kommer det här trappas upp.
Och vidare:
– Jag hoppas att vi kan komma till ett läge där man kan börja umgås tillsammans och hjälpa varandra med barnen, men nu är det så mycket kulturella och språkliga hinder som står i vägen. Men jag tror verkligen att det går att lösa.
Man är en förlorare, en dörrmatta och man är stolt över det. Man backar tillbaka, ger upp och låser in sig själv och sina barn. Om det ändå bara varit vuxna det handlade om så kunde de få ligga som de bäddat. Då hade vi kunnat poppa popcorn och se på när de skämmer ut sig (med en stor skämskudde redo). Vi hade kunnat peka finger och säga: ”vad var det vi sa” medan de flyr hals över huvud från barngänget. Någon empati för ryggradslösa vuxna som skulle kunna lösa problemet har i vart fall inte jag.
Men det är inte bara de själva som drabbas. Framförallt är det deras barn, vilket de verkar strunta i. Det är skamligt. Men också vi andra framstår i dålig dager. För såhär ska inte svenskar vara. Det är ett apart beteende och i det som kan förväntas av söner av bärsärkar och döttrar till sköldmöer. Heidenstams ord blixtrar förbi:
Du ler, mitt folk, men med stela drag,
och sjunger, men utan att hoppas.
Hoppet står till de goda krafterna i Grums, till de nationalister som finns där. Men bördan är dem övermäktig att bära ensamma.
Vi får göra det bästa av det hela. Titta på vad som hänt i Grums (detta var tydligen andra gången som ett område drabbats av dylikt förresten) och vad man (inte) gör. Sedan gör vi tvärt om. Nej, som vanligt menar jag inte att man ska rusa åstad och ställa till det med ogenomtänkta desperata handlingar. Det skulle inte fungera i Grums heller. Alltså: var bestämd, var resolut och var smart – så löser det sig.
Börja med ditt kvarter, din stadsdel eller vad du nu väljer som fiktiv gräns och bestäm dig för att ”hit men inte längre”. Eftersom AB Sverige inte bryr sig så är det upp till oss själva. Förr om åren var byalaget polis, åklagare, domare och bödel. Eller ännu enklare, så enkelt att till och med de oskäliga djuren i skogen begriper det: försvara din familj, försvara dina ungar.
