För en nationalistisk naturrätt

Vi är alla överens om att det finns mänskliga rättigheter och det borde ge oss alla en gemensam utgångspunkt. Så är inte fallet eftersom vi inte är överens om varifrån dessa rättigheter kommer, eller om de är absoluta eller inte.

Ofta talas det i politiken om rättigheter, friheter och skyldigheter och i diskussioner med människor som saknar en traditionell världsåskådning blir det lätt att man fastnar eftersom utgångspunkterna är så olika. För moderna människor är rättigheter något som givits dig av en politisk instans; många gånger staten, men i andra fall – som i fallet med de mänskliga rättigheterna – överstatliga organ som Förenta Nationerna.

Det är en intressant syn på världen där våra rättigheter och friheter är något vi har på nåder från en politisk entitet, med den implicita förståelsen att de närsomhelst kan tas ifrån oss.

I Sverige har mycket av den här synen formats av Uppsalaskolan, som menar att det inte finns några absoluta rättigheter, utan att rättigheter skapas av lagstiftning eller avtal. Äganderätten tas ofta som ett sådant exempel, där Uppsalaskolan menar att en sådan inte existerar om den inte skapats och upprätthålls av en stat eller annan typ av juridiskt avtal. Uppsalaskolan är självklart också värdenihilistisk, vilket betyder att dess anhängare inte tror på att det finns något objektivt gott eller ont och inte heller några allmängiltiga eller naturliga värden.

Denna värdenihilistiska syn står för mig i bjärt kontrast med den traditionella synen på världen, där såväl våra rättigheter som grundläggande värderingar ses som givna av Gud, gudar eller av naturen. Vår syn på världen är den att en människa föds fri, och varje inkränkning i hennes medfödda fri- och rättigheter är något man aldrig bör ta lätt på.

När vi diskuterar frågor som “rätten att bära vapen” blir det därför svårt att hitta en gemensam utgångspunkt med en värdenihilist. För den personen är “rätten att bära vapen” något som staten ger dig, medan det för oss är en naturlig rättighet (min rätt att skydda mitt liv, mina kära och mina ägodelar med alla till buds stående medel) som har tagits ifrån oss.

På samma sätt är det inte staten som givit oss yttrandefrihet, möjligheten att yttra oss hade vi nämligen långt innan stater bildades. Istället är sanningen den att staten har gjort inskränkningar i yttrandefriheten, men det är så klart en insikt som är omöjlig att komma till om din utgångspunkt är att naturliga rättigheter inte existerar.

Den syn på rättigheter jag presenterar kallas för naturrätt, och den har haft många uttolkare genom åren även om dess fader anses vara den grekiske filosofen Aristoteles. Genom tiderna har vi sett exempel på teologisk naturrätt (till exempel Sharia), Thomas Hobbes övertygelse om att människans drivs av egoism och John Lockes positiva naturrätt.

Naturrätten förlorade under 1800-talet sin betydelse och ersattes i framförallt västvärlden av rättspositivism och värdenihilsm, men fick ett uppsving efter andra världskriget med FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna. Dessa “mänskliga rättigheter” var, och är, präglade av politisk vilja som går borttom naturrätten där man bland annat talar om “rätt till arbete” och “rätt till utbildning”, något som näppeligen kan sägas vara någon rättighet vi föds med i ett urtillstånd.

Kanske funderar läsaren över vad det här egentligen spelar för någon roll idag med alla de problem vårt folk och vår civilisation står inför? Sanningen är den att vår syn på moral och rätt är grundläggande för vår världsåskådning, och det är nödvändigt att det finns en levande diskussion i våra kretsar kring synen på människans inneboende rättigheter (eller avsaknad av sådana).

Kanske var etnopluralismen, så som den definierats av så väl Alain de Benoist som Richard McCulloch, ett försök att skapa ett ramverk för en nationalistisk syn på naturrätten. Mitt problem med den är dock att den inte är tillräckligt etnocentrisk, och inte tar hänsyn till de behov av så väl livsutrymme som resurser som ökar i takt med att de olika folkgrupperna växer – i de konflikter som då naturligt uppstår saknar etnopluralismen svar.

Vår naturrätt måste helt enkelt i grunden vara etnocentrisk, och samtidigt som vi inte vill andra folk illa måste vår grundläggande syn på världen vara att vi applicerar en syn på oss och en syn på dem. Så långt det går bör vi hitta sätt att samarbeta, att inte inkräkta på varandras friheter, men vi får inte göra oss några illussioner om att vi kommer kunna leva i en fredlig värld så länge alla skrivit under ett papper där de lovat att vara snälla.

{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}