När nästan alla röster är färdigräknade kan vi konstatera att allt är ungefär som vanligt i Sverige; inga större förändringar har skett och vårt land fortsätter följa den väg som vi förutspått i vår visionsskrift och som jag pekade på i mitt tal i Svenskarnas hus i april.
Tre tydliga trender
När vi tittar närmare på resultaten kan vi utröna tre tydliga trender från det här valet, och tyvärr är ingen av dem någon
Den gröna propagandavågen
De senaste månaderna har dominerats av massiv propaganda från klimatalarmister, där representanter för Svenska kyrkan lyft fram Greta Thunberg som Guds profet och de stora mediehusen slagit på stora trumman och lovat världens undergång så till vida vi inte, underförstått, röstar på Miljöpartiet.
Detta har gett resultat och det ”miljöparti” som var så gott som utslaget vid riksdagsvalet har nu rest sig igen och hamnar på över elva procent.
Polariseringen mellan stad och land
I Stockholms kommun röstade 17,5% för nämnda Miljöpartiet och samma parti fick 15,6% av rösterna i Göteborgs kommun. I svensk lands- och glesbygd når partiet sällan ens hälften av det resultatet, trots (eller snarare tack vare) att det är de som drabbas hårdast på kort sikt av deras politik.
Det är också stockholmarna som räddar kvar Liberalerna (tidigare Folkpartiet) i Europaparlamentet – hade resten av Sverige fått välja hade det varit tack och hej för de som helt vill avveckla Sveriges oberoende.
Polariseringen mellan nord och syd
Socialdemokraterna är som störst i Norrbottens län (38,1%), Västernorrlands län (36,1%) och Västerbottens län (35,1%) samtidigt som invandringskritiska Sverigedemokraterna går som sämst i de områdena.
Sverigedemokraterna å sin sida får sina bästa resultatet i söder där Blekinge län (22,6%) och Skåne län (20,4%) toppar listan med Dalarna (19,3%) som en liten uppstickare emellan nord och syd.
Generellt kan vi se att norrlänningarna röstar för större stat, mer bidrag, mer invandring och mindre frihet, medan åsikterna går i en annan riktning längre söderut.
Naiv tro på parlamentarisk lösning
Jag har den största respekt för det arbete svenska nationalister, i det här valet genom partiet Alternativ för Sverige som var det enda nationalistpartiet som bedrev valrörelse, genomför. Vad än slutresultatet blir i valet (övriga partier är inte särredovisade än när detta skrivs) så är inte arbetet förgäves; det har en metapolitisk funktion som inte ska underskattas.
Man har engagerat tusentals idealistiska krafter i den senaste valrörelsen, man har genomfört uppmärksammade reklamkampanjer och entusiasmerat många åhörare. Men frågan är vad som händer nu?
Vi har blivit uppfostrade med att det är i valen, och senare i parlamenten, som vi förändrar samhället. Det är så klart inte utan sanning, men det är också en inställning som riskerar att passivisera oss i väntan på nästa valrörelse, eller fylla oss med defaitism efter uteblivna valframgångar.
Det är hög tid att svenska nationalister inser att medan vi visst kan ställa upp i val och bedriva valrörelse, finns det ett betydligt mer fundamentalt arbete som måste göras på daglig basis. För om vår analys är rätt, och det måste vi utgå ifrån, kommer vi inte få se någon ”demokratisk revolution” i Sverige, åtminstone inte i nationalistisk favör. Vi kommer också få se en allt mer sönderfallande välfärdsstat, en ökad polarisering mellan stad och land och etniska enklaver som växer fram där främmande folk styr allt från näringsliv till våldsmonopol i ”deras” områden.
Framtiden bestäms av oss
I skriften Rätt väg, rätt val beskriver vi varför ett engagemang i Det fria Sverige är rätt vad som än egentligen händer i vårt land. Men det är extra viktigt om Sverige fortsätter i den riktning det svenska folket trots allt väljer att rösta på.
En vanlig föreställning är att svenskarna kommer ”vakna” om vi får en riktig finanskris, eller massarbetslöshet. Men det låter som naiva förhoppningar snarare än en logisk analys. För det första är den nationella oppositionen inte redo att ta emot sådana folkmassor och har inte strukturerna för det; där ligger vänstern ljusår före oss. För det andra visar exempel från andra länder att det helt enkelt inte är sant; om du inte tror mig kan du bara kolla gårdagens valresultat från krisdrabbade Spanien och Grekland.
Det parlamentariska arbetet och valrörelsenationalismen är ett komplement, det är ett verktyg för att flytta fram våra positioner och nå igenom bruset, men det är inget självändamål i sig.
Det vardagliga arbetet måste istället bestå av att skapa våra egna alternativ till den centralmakt som vi ser kommer tappa i inflytande, att förbereda oss för en allt mer aggressiv inrikesomvärld där etniska grupper kommer slåss om inflytande och områden.
Att vi kommer klara av att gå segrande ur en sådan framtid hyser jag inga som helst tvivel om, vi är trots allt svenskar. Men det är beroende av att vi redan idag bygger grunden och fokuserar vår tid och våra resurser till det arbete som idag leds av föreningen Det fria Sverige.
