“Vi vill hävda att Sverige har en profet som är verksam – just nu. Hon heter Greta Thunberg och är fullt jämförbar med bibelns profeter.”

Med dessa ord inleder Anna Ardin, diakon i Equmeniakyrkan och Joakim Kroksson, miljödiplomerare i Svenska kyrkan, sin debattartikel i Kyrkans Tidning. Sedan fortsätter de med att rada upp orsakerna till varför Greta Thunberg är att betrakta som en profet.

Profeten “skriker ut sitt budskap”, också när “folk inte vill lyssna”. Profeten blir “misstänkliggjord” och får utstå “förlöjligande”. Profeten predikar “omvändelse” och “delar ut uppgifter” som leder till denna omvändelse. Profeten är “ihärdig” och kommer inte som en “kompromisskandidat”. Debattörerna har fler argument för profetskapet.

Men när jag läser igenom deras argument noga så blir en sak tydlig – kanske är det Gud som öppnar mitt sinne. I princip alla krav som de ställer på profeten, och som uppfylls av Greta, också uppfylls av valfri dåre på stan. Inte nog med det, det passar också in på mig själv och många andra offentliga företrädare för alla möjliga och omöjliga program och idéer.

Är vi alla profeter månne? Hemska tanke.

Obehagligt är det, i vart fall, när vuxna upphöjer tonåringar till profeter från Gud, vilka ska leda oss i “en radikal omvändelse till ett fossilfritt liv och samhälle”. Ännu mer obehagligt när de använder Gretas diagnos (Asperger) som argument:

“Greta har Aspergers och ser världen ‘i svart och vitt’, säger hon själv. Det ger henne andra ögon är många av oss andra.”

Man ställer inte bara orimliga krav på Greta, utan på alla med den (eller liknande) diagnoser.

Man kan tycka att kyrkorna borde sätta ner foten mot detta upphöjande av Greta Thunberg, som när allt kokas ned är en ung tjej med egna bekymmer. Kanske borde dessa “kristna” tänka på Jesu ord om detta med att förleda de små och vad som vore bäst för dem … kvarnsten, hals och havets djup.