Tidigare i veckan hade Daniel ett fantastiskt intressant samtal med Martin från Bubbla. Har ni inte hört det så är det enskilda programmet värt hela månadsavgiften på Svegot Plus. Lätt.

Ett av ämnena för dagen var huruvida det var bättre att ta fighten i Sverige eller, i praktiken, om man kunde vara en mer effektiv dissident på distans. Jag själv flyttade ju faktiskt tillbaka till Sverige när det började hända saker på vår front. Från att tidigare ha varit ganska uppgiven om Sveriges möjligheter känner jag idag ganska mycket hopp. Andra har gjort det motsatta och det finns absolut giltiga argument för båda valen.

Det viktiga är att svenskar är något långt viktigare än landytan Sverige. Och statsbildningen Sverige, frågan är om den har något betydelse alls? Så länge den inte ens främjar svenskarna utan snarare faktiskt huvudsakligen fokuserar på att underlätta ett befolkningsutbyte så är den en enda stor minuspost. It will all end up in ”Finspang”.

Så, Sverige är där svenskar bor. Jag bor i en liten by utanför Malmö. Här är svenskar i klar majoritet och vi har därför, trots närheten till Malmö, en fungerande skola och ett trevligt förhållande människor emellan. Vi hälsar på varandra, hjälper varandra och om någon missköter det sociala kontraktet så finns det alltid någon som säger åt. Och faktiskt, så fungerar det även i svenskkolonier i Spanien och på andra ställen. Där svenskar vågar vara svenskar fungerar saker på ett svenskt vis.

Problemet är att det vanligaste stället för svenskar att inte våga vara svenskar är i Sverige. Väldigt många svenskar bor i storstadsmiljöer eller på andra platser där svenskar tuktats till att inte våga vara sig själva längre och resultatet ser vi på många ställen. I Pisaundersökningarna, där de svenska skolresultaten är förpassade till bottenskrapet, långt efter länder vi tidigare sett ner på med stor överlägsenhet, som Bulgarien, Polen och olika Medelhavsländer och på hur vår valuta rasar snabbare än någonsin gamla Drachmer eller andra historiska skräpvalutor.

Men alla skolor har inte dåliga resultat. De homogena presterar internationellt sätt bra. Trots att de här skolorna får mycket mindre pengar per elev än de med ”mångfald” så klarar man av att leverera bra resultat när eleverna får ägna sig åt studier och lärarna inte behöver lägga den mesta tiden på att försöka hålla lugnt i klassen, vilket de i praktiken inte har fått några verktyg till.

En stor del av resultaten ligger av naturliga skäl i händerna på föräldrarna. I min sons klass tror jag att nästan alla kunde läsa när de började ettan. Självklart blir resultatet bättre om klassen får läsa än om läraren behöver lägga veckor på att förklara vad ett ”A” är.

Precis som vi svenskar blir extra svenska när vi är utomlands tror jag att vi kommit till en situation där vi vågar vara extra svenska när vi är i en trygg miljö här hemma. Och är folk det minsta vettiga är det ganska få som inte tar chansen när de får den. 

”Vi bor ju båda i Malmö, det är ju inte som att vi behöver låtsas att invandringen fungerar.” Ungefär så har jag sagt till både en och annan normie. Och de flesta slappnar av och börjar prata. Ingen tror längre att den nuvarande samhällsordningen fungerar. Vi behöver bara skapa det riktiga Sverige en liten trygg grupp i taget. Sverige är där svenskar vågar vara svenskar. Genom att göra fler svenskar trygga att vara sig själva utökar vi det verkliga, fria, Sverige. En handfull svenskar i taget.

Kanske här i Sverige, kanske någon annanstans. Men helst här.