I somliga länder är socialismen fortsatt det uppenbara hotet, men hos oss har det i mångt och mycket kamouflerat sig och går under annat namn. Socialism och liberalism – två sidor av samma mynt. Frågan är hur vi ska hantera dem? Johnny Lindén skriver om detta och hans förslag är värt att ta till sig.
KRÖNIKA. För några år sedan nationaliserade Venezuela oljeutvinningen i sitt land. Man kan tycka att ett lands naturtillgångar är en nationell angelägenhet och att utvinningen av dessa borde vara en intern sak. Problemet är att stater generellt är dåliga på att bedriva kommersiella verksamheter. Socialistiska stater särskilt så, har det visat sig.
Trots att oljefyndigheterna var hittade och anläggningarna redan uppbyggda av privata aktörer som lyckats med att både betala lokala skatter och tjäna pengar på driften klarade inte den statliga aktören av att gå plus på oljan. Naturtillgångarna som när de drevs av olika företag finansierade Chavez socialistiska experiment kan idag inte ens betala lönerna till sina egna anställda.
Som alltid är det folket som betalar priset för socialismens tillkortakommanden.
Men vi lever i en ny tid. Brasiliens oerhört lovande president har förklarat krig mot socialism och kommunism. USA tycks ha dammat av McCarthy och ställer sig vid Bolsonaros sida samtidigt som fler och fler länder sluter upp.
I Davos står Mike Pompeo leende inför globalisterna och förklarar att nu är det nationalismen som gäller. Vem hade trott det för bara några få år sedan?
Den renodlade socialismen är på tydlig reträtt.
Problemet är att hydran har många huvuden. Socialismen har muterat och det huvud som angriper våra egna länder är liberalismen. Ett försåtligt huvud som låtsas vara socialismens motpol men som i själva verket delar det mesta av socialismens idéer. Socialistiska värderingar men med frihet för de stora företagen. Kulturell fattigdom parat med materiell relativ rikedom. Konsumtion av prylar och lyckopiller i lika delar men producerade av samma finansiella elit. En formidabel fiende.
Djävulens främsta trick sägs vara att förmå folk att tro att han inte finns. Men många tycks medvetna om just det här fula trynet. Inte en majoritet på något sätt men åtminstone Bolsonaros medarbetare pratar öppet om att bekämpa kulturmarxismen så saker händer.
I Sverige kanske vi inte känner av de här strömningarna så mycket som vi skulle vilja. Det är lätt att tycka att Brasilien är långt borta när man ser Amanda Lind och hennes rastaflätor ersätta Disneyklubbens stolthet Alice Bah Kunkhe på kulturministerposten. Men det händer saker här med. Allt fler duktiga människor ställer sig upp och pekar på att kejsaren är naken. Vi kan ha betänkligheter beträffande Heberlein, Janouch och många andra när vi tänker på vad de skrev för några år sedan men de är inga dumskallar och om de har fattat vart vinden blåser så står det ganska många fler beredda att hoppa på samma tåg.
Under tiden är vänstern fullt upptagen med att förtära sig själv. I sin strävan att flytta målstolparna så långt bort som möjligt innan pendeln slår tillbaka med full kraft har de placerat sig själva utanför spelplanen. Låt dem stanna där. De kan tävla om vem som erkänner flest kön och har den mest liberala inställningen till den senaste sexuella inriktningen, de marginaliserar bara sig själva.
”N’interrompez jamais un ennemi qui est en train de faire une erreur.”
Citatet är Napoleons och lyder ungefär ”stör inte en fiende som är på väg att göra ett misstag”. Vi kanske till och med kan trigga dem att göra bort sig lite extra? Le lite mot dem, det är tydligen det senaste uttrycket för vit rasism. Nåväl, jag bjuder gärna på ett leende!
