Sedan några år är nya inslag i gatubilden återkommande. Vi vänjer oss vid dem, men måste det vara så här? Är det bara att vänja sig vid det?
KRÖNIKA. Orden som är rubriken ovan var min väns, en god vän som jag kört in till Malmö för att träffa. Och just där och då, mitt i islams heliga krig mot oss, hade vi en känslosam reflektion över hur vår stad blivit, som nu sedan flera år på rad de facto har behov av att montera terroristhinder. Vi skulle ha det trevligt, men något gnagde. Så här kan väl folk inte vilja ha det?
Vi får terroristhinder i våra svenska städer då gågator och torg i julhandel kommer att vara mer eller mindre fyllda av allt från familjer med nyfödda till äldre personer med rullatorer, alltså helt vanliga flanörer. Vi kommer, som vi brukar göra, bege oss till stan för att handla julklappar och kanske hälsa på tomten, alla är vi alltför lätta byten i ett ”heligt” krig.
Om allt vore rätt och stod rätt till bland de som är satta att förvalta och ha för ögonen det bästa för sitt folk, då skulle vi inte behöva terroristhinder, vi skulle inte ens veta vad det var för något. Ifall våra folkvalda varit helt vanliga svenskar utan ont i sinnet, då hade vi haft det lika bra som vi hade det för några år sedan. Men siktet och målet för den politiska eliten blev för sedan årtionden tillbaka inställt till att förminska och sudda ut oss och allt vi håller kärt.
Ifall våra folkvalda varit helt vanliga svenskar utan ont i sinnet, då hade vi haft det lika bra som vi hade det för några år sedan
Vi går lugnt och fint över terrorhindren där de ligger på marken i väntan på att bli resta, vi kan tyckas lalla omkring och inte förstå något, det är fel. Vi ser sveket mot vårt land, vi ser sveket mot kommande generationer. Kanske känner sig en del säkrare på våra torg med hinder i vägen, medan det finns andra som utropar helt motsatta lösningar. Det finns lätta lösningar på problem vi står mitt i, lösningarna är inte terroristhinder.
Som sagt, där stod vi jag och min vän, medan jag fotograferade ventilerade vi den enda lösningen som finns och fanns och det är och var att aldrig släppa in över våra ”gränser” de som vill oss ont, och nu när det är som det är, så går det att förändra. Om viljan finns kan vi förändra, om vi vill leva tryggare i vårt land, då finns det mycket att göra. Det är bara att sätta igång!
