I dag avslöjar två miljöpartister att Annie Lööf är medlem i den internationella maktkabalen Trilaterala Komissionen och hävdar att hon därför är ett synnerligen dåligt val till posten som statsminister (eller statsråd generellt). De har rätt. Men det visar också hur den internationalistiska agendan är ständigt närvarande i svensk politik.
STRIDSLINJEN. Det var illa nog att Annie Lööf deltog i Bilderberggruppens möte förra året, men inte oväntat. Skulle hon nu lyckas bli statsminister, som allt fler verkar tycka vore en bra idé, så ger det vatten på kvarnen om gruppens inflytande över nationers inrikespolitik. Tre gånger är ingen slump: Fredrik Reinfeldt bjöds in till gruppen och blev sedan statsminister året efter och exakt samma hände med Stefan Löfven. Om Lööfskan blir tredje gången gillt så vet vi det vi misstänker.
Alldeles oavsett så vet vi en hel del redan nu. Till exempel det som vår opposition har tjatat om under årtionden: att stridslinjen går mellan nationalister och internationalister och att de sistnämnda är välorganiserade. Inte nog med de offentliga strukturerna som FN och EU som de verkar genom, de har mer eller mindre hemliga klubbar också, som Trilaterala Kommissionen till exempel.
Såväl de öppna som stängda sammanslutningarna har ett gemensamt. De organiserar internationalister, personer som inte känner någon lojalitet till sitt folk och land. Annie Lööf till exempel. Inom EU vet vi att en kommissionär inte har rätt att sätta sitt land före EU och det samma gäller så klart den som aspirerar på “medlemskap” i de internationella strukturerna.
Annie Lööfs politik bär en tydlig prägel av att man blir som man umgås. Hon visar sig duktig inför sina gelikar och vet att hon inte behöver oroa sig. Knähundarna tas om hand (se bara på Carl Bildt). Det finns alltid styrelseuppdrag eller chefsposter om det går dåligt på hemmaplan.
Också den politiska vänstern har sina internationella sammanslutningar, Socialistinternationalen till exempel. Inte heller det är underligt. Man söker stöd, formulerar politik och planerar för framtiden tillsammans. I grund och botten är de två systemen två sidor av samma mynt, även om de kanske inte vill kännas vid det. Det är ett kotteri av vänsterliberaler som knyts samman internationellt och där passar såväl en marxist in som en centerpartist och socialdemokratisk kapitalist.
Det som sammanbinder dem är internationalismen och hatet mot fosterlandet. Det är därför C och L mycket väl kan komma att samarbeta med S i regeringsfrågan framöver och det är därför de framhärdar med att hålla SD utanför. Det viktiga är inte ordning och reda i svensk politik, låt dig inte luras. Det viktiga är att hålla den internationella makten nöjd och glad.
Som sagt, striden står mellan nationalism och globalism, det är själva kärnfrågan som var och måste ta ställning till.
