Nationalism för alla

Den nationella oppositionen har länge varit en plats bara för en viss typ av människor, men det är något som ändrats de senaste åren, inte minst tack vare Det fria Sverige. Ett samtal med en gammal vän fick Dan Eriksson att fundera på den nödvändiga utvecklingen.

Under mina tjugotalet år i den nationella oppositionen har jag träffat tusentals människor. En del har gjort bestående intryck, men väldigt många har bara passerat förbi efter att man hälsat i samband med några demonstrationer, konserter eller konferenser.

När jag ser tillbaka på persongalleriet av nationella aktivister som faktiskt lämnat ett avtryck inser jag att många av dem i dag för en, i våra kretsar, anonym tillvaro sedan många år.

Nyligen ringde jag en gammal vän som jag tidigare arbetet ihop med, arrangerat stora demonstrationer tillsammans med och dragit igång aktivistgrupper med. Han levde och mådde bra, drev eget företag inom e-handel och hade familj och barn.

Vi snackade lite gamla minnen, som man gör när man inte hörts på ett bra tag, och mindes tillbaka till en del mer och andra mindre lyckade upptåg i vår hemstad.

Han berättade att han med nyfikenhet följer arbetet med Det fria Sverige, så jag passade på att fråga varför han inte själv engagerar sig i någon mån – jag vet att han har hur mycket som helst att bidra med.

”Jag vet inte. Det kändes som det inte riktigt fanns någon plats för mig efter att jag bildat familj och företag” konstaterade han och vi tänkte tillbaka på hur det var när våra vägar skiljdes åt för runt tio år sedan.

Vi konstaterade hur omogen rörelsen var på den tiden, med sitt fokus enbart på den ungdomliga gatukampen, och hur svårt den hade att växa och skapa plattformar och sammanhang för människor som var på andra platser i livet.

Det var visserligen inte alls konstigt, de ledande figurerna var sällan själva över trettio, så hur skulle de kunna bygga för något de aldrig själv hade upplevt?

Det gav mig dock möjligheten att berätta lite om hur vi resonerade när vi grundade Det fria Sverige 2017, och hur vi aktivt arbetar för att skapa sammanhang för familjer genom våra mammagrupper och familjetillställningar, och för företagare med våra företagarnätverk och hur vi nästa år planerar en företagarmässa.

Vi pratade på om behovet av att kunna välja sin egen nivå av engagemang och inte känna sig pressad att ta på sig mer än vad man klarar av för tillfället. Samtalet blev längre än först planerat, men det stärkte mig i min övertygelse om hur viktigt Det fria Sverige faktiskt är. Hur vi som grundat och leder verksamheten genom vår relativt långa erfarenhet av nationell organisering lyckats undvika många av de fallgropar vi tittar tvingats ned i.

Visst gör vi nu nya misstag, och förhoppningsvis lär vi oss av dem, men vi börjar på en betydligt mer stabil grund än något nationellt projekt jag upplevt tidigare har gjort.

Min gamle vän löste efter vårt samtal ett familjemedlemskap, och det ser ut som att vi nu åter ses i Svenskarnas hus till hösten. Det ser jag fram emot.