Vilka är vi, var kommer vi ifrån? Det är frågor som vi ibland ställer oss eftersom det är viktigt att veta. Som jag ser det vet de allra flesta av oss sitt ursprung, i alla fall tillbaka två, tre, generationer. Det är långt ifrån alla som släktforskar fast det blivit väldigt populärt, såklart kittlar det lite grann vid tanken att eventuellt komma tillbaka i tiden – till kanske 1700-talet i sin släkts historik.

Men vi som inte bläddrar i kyrkoböckerna för att söka sedan länge döda förfäder är såklart ändå trygga med vem vi är, vi är tillfreds med att känna till vem våra mor- och farföräldrar var samt var de föddes och bodde, vad de arbetade med, och vad de dog av. Vi som vet vårt ursprung tar det för givet, det är bara så det är. Det är livet, vi bär det med oss och delar till våra barn.

”Helt underbart, jag ser mig själv i hennes ögon, hennes ögon är så bruna. Jag har aldrig varit lyckligare i mitt liv.” Orden kom från den kvinna som efter en adoption i späd ålder hamnat i Sverige, och nu i vuxen ålder med tevens hjälp sökte och hittade sin mamma i Indonesien. Mor och dotter stod tätt omfamnade medan kameran rullade på. De tittade djupt och länge i varandras ögon, tårarna rann. Det var som om de aldrig ville släppa taget.

Det var en mycket känslosam bildsekvens som svensk TV-produktion lät oss tittare ta del av, från mina nordiska helt vanliga blå ögon rann det en tår. Det var stort, tösabiten hade funnit sin biologiska mor och den indonesiska äldre kvinnan fick återse den dotter hon av dunkla otydliga skäl lämnat ifrån sig. Så rätt som det är kommer svensk TV och vänder upp och ner på vad som för länge sedan var bestämt, för att det just är så viktigt och mänskligt att få veta om sitt ursprung. Jag tror att detta är ett ärligt tv-program, det är inga teatertårar och inte heller falska omfamningar.