Hur en kurdisk frisör ser på svenska folket

Det som började som min smutsiga hemlighet har utvecklats till något nyttigt och riktigt intressant. Mina besök hos en kurdisk frisör har gett mig en viktig och intressant insyn i en helt annan kultur. För tro det eller ej, en kurd har inte riktigt samma syn på saker och ting som den liberala svensken.

Det var i somras jag begick min Stora Synd. Jag gick till en utländsk frisör. Det var faktiskt inte meningen. Jag hade lite bråttom, jag ville vara fin inför ett kommande arrangemang i Svenskarnas hus och jag såg ut som en golvmopp på huvudet. Jag hade redan innan kollat upp vilka frisörer som fanns i trakten som verkade svenska, men de var alla stängda denna heta sommareftermiddag.

Kan man lära sig något av en kurdisk frisör? Logga in på Svegot Plus eller teckna en prenumeration nedan.

När jag smått desperat vandrade upp och ned på gatorna i den lilla byn såg jag en frisörsalong vars namn klingade väldigt svenskt. Dock blev jag misstänksam över de låga priserna och den något bristfälliga grammatiken på skylten utanför. Men jag var desperat och jag kände mig modig så jag klev in, väl medveten om att jag kanske skulle bli mycket besviken.

Och besviken blev jag. Mannen som något buttert tittade upp från sin telefon var långt ifrån svensk. Stort svart skägg, mörka ögon och olivfärgad hy. Han satt där i sin tomma lokal och smuttade på kallt snabbkaffe ur en liten plastmugg. Han verkade inte speciellt intresserad av att få kundbesök. Särskilt inte av en svensk sådan, något som jag senare skulle förstå var väldigt ovanligt.

Det första trevande samtalet Det blev inte mycket sagt den där första klippningen. Jag tyckte ärligt talat att det var skönt med en frisör som bara knapphändigt behärskade svenska språket. Inget krav på småprat under friseringen. Men jag förstod att han kom från Syrien och att han var kurd. Han hade egentligen tänkt åka till Amerika men det hade blivit Sverige till slut. När jag försiktigt frågade varför han flytt Syrien berättade han att det var för sina barns skull. De hade ingen framtid i Syrien menade han.

Mycket mer än så blev inte sagt. Delvis för att jag var något orolig för att råka säga något provocerande när jag bokstavligen hade en rakkniv mot halsen, men främst för att det var för bökigt att kommunicera. Raka frågor fick ganska raka svar men att prata om något mer avancerat var bara att glömma.

När jag klev ur hans salong kände jag mig skamsen, lite smutsig, men välfriserad och väldoftande. Frisörkulturen är ganska annorlunda i mellanöstern jämfört med den svenska. Det är mer som en blandning av spa och frisering, med massage och noggrann rakning, putsning, näs- och örontrimning och konstigt nog hårtvätt först efter man blivit klippt.

"Nåja" tänkte jag. "En gång är ingen gång, nästa gång klipper jag mig svenskt."

Månaderna gick och trots mitt löfte till mig själv fann jag mig hos min kurdiska frisör flera gånger. Det var något som drog mig dit, och det var faktiskt inte de låga priserna eller hans flinkhet med sax och rakkniv. Det var våra stapplande samtal. Det gav mig en inblick i en helt annan kultur, när jag satt där på stolen och hade en kurdisk sax i mitt hår. Jag kom på mig själv med att ha oerhört många frågor. Frågor som ingen, förutom just en "flykting" från Mellanöstern hade svar på.

Mina kontaktytor med denna folkgrupp är av förklarliga skäl begränsade. Detta var min enda realistiska chans att få kontakt med en person ur den grupp jag så ofta pratar om och tänker på, men som jag bara har en utomståendes bild av.

Därför blev det flera besök. Ganska många besök. Hans svenska blev allt bättre och jag skulle tro att det är mer eller mindre endast på grund av mina besök. Så vitt jag förstår pratar han egentligen aldrig annars svenska. Hjälp, jag har alltså bidragit till integration, om än i liten skala. Men jag tycker att det är värt det.

Våra samtal blev sakta mer invecklade och berörde allt fler ämnen. Han berättade att han förvisso var muslim, men inte på något sätt praktiserande.

– När muslimerna kom, Daniel, så sa dom antingen blir vi muslimer eller så dör vi. Så då blev vi muslimer. Innan var vi inte muslimer. Kanske sedan är vi inte muslimer mer.

En gång när vi diskuterade hur han hade det när han var ny i Sverige avslöjade han ett något annorlunda syn på arbete. Det visade sig nämligen att den kurdiske frisören, låt oss kalla honom Badir, fick en hel det hjälp från svenska samhället när han kom hit. Såklart. Utöver boende och bidrag blev han även erbjuden, och tog, en utbildning. En fin utbildning som närmast garanterar arbete livet ut med en bra lön. Badir började studera till grävmaskinsförare och sju månader senare var han färdigutbildad och började sin praktik. Men det var inget för honom, visade det sig.

– Du vet Daniel det är tufft. Det är tungt. Jag gillar inte tungt. Det var gå upp tidigt på morgonen, jag gillar inte det. Och det var kallt och det var blött. Bättre stå här i salong, det är varmt och man kan prata. Mycket bättre!

Det förvånade mig att jag inte blev arg när denna utlänning inte var tacksam över att ha fått utbildning och arbete. Att han rynkade på näsan åt det och slutade efter bara tre månaders praktik. Att alla pengar utbildningen kostat oss skattebetalare lika gärna kunde kastats i sjön.

Men det blev jag inte. Jag blev istället stolt över mitt eget folk. Bland många svenskar är det nästan en tävlan om vem som går upp tidigast, jobbar i kallast och blötast väder, sliter mest och lyfter tyngst. I byggbarackerna jag suttit i har jag hur många gånger som helst hört någon Åke eller Bengt som med butter stolthet berättar att han minsann går upp 03:45, äter ljummet grus till frukost och sedan gräver flera kilometer dike med en plastspade. Och inte klagar han för det! De andra gubbarna nickar imponerat.

I Sverige är den som sliter hårdast, som har det "värst", någon att se upp till. Syltryggar som latar sig, sover länge, inte sliter, försöker komma undan, är något svensken kollektivt ser ned på. Så brukade det iallafall vara. Hur det är i dagens förvirrade tider är något oklart.

Badir har dock inget intresse av att gå upp tidigt, eller äta ljummet grus. Han vill helst stå i en varm frisörsalong och småprata med kunder. Kanske inget konstigt i det egentligen.

Svenskorna vill inte föda barn Jag försöker undvika att prata allt för mycket politik när jag är där på besök. Jag tänker att risken för missförstånd är stor och igen – rakknivar. Men när Badir ojade sig över att den lokala simhallen behövde en upprustning och han inte kunde förstå varför man inte gjorde det med tanke på alla pengar som finns kunde jag inte hålla mig. Jag förklarade att Sverige har ganska ont om pengar och det beror på att det är alldeles för många invandrare här. Det är för många som går på bidrag och de innebär att man – bland annat – inte kan rusta upp några simhallar. Kommunen har fullt upp med att betala boende och bidrag för utlänningar.

Något sådant sa jag. Men jag sa det lugnt och tänkte att han skulle förstå. Det gjorde han, kan man säga. Dock så fick jag höra ett och annat substanslöst argument om att även svenskar är arbetslösa, att invandrare behövs för att köra buss samt baka pizza(!). "Men Badir" sa jag. "Det fanns bussar och pizza här även innan det fanns så mycket invandrare".

Han nickade, och jag kände för att byta ämne. När man ska diskutera dessa frågor är det ofta svårt nog att göra sig förstådd när man pratar med en svensk. Då jag och Badir vid detta laget förvisso hade betydligt lättare att prata med varandra än i början så var nyanserna inte riktigt där.

Men Badir fortsatte på samma ämne. Sverige behöver invandrare eftersom "svenskar inte verkar vilja ha barn".

– Jag ser många svenskar som inte har barn. Och jag ser svenskar som har barn men dom har ett barn, kanske två. En kurdisk familj som har fyra barn räknas som en liten familj. Det är en liten familj, Daniel, om dom har fyra barn. En stor är kanske sex eller sju. Men svenskar vill inte skaffa barn. Snart är det inte många svenskar kvar. Vem ska ta hand om landet?

"Femenenmismen" Jag låter honom prata, för det är intressant. Men vid ett tillfälle vill jag ge min syn på det hela. Varför svenskar inte vill skaffa barn.

– Bedir, vet du vad feminism är? Det är delvis därför så många svenska kvinnor inte vill bli mammor.

– Fenemesm?

– Nej, feminism.

– Fimemenesm?

– Ja, något sådant. Det är alltså en idé om att kvinnor och män klarar precis samma saker. Att man ska göra samma saker. Att kvinnor, precis som män, ska skaffa sig en karriär och ge sig ut i arbetslivet och arbeta hårt och tjäna mycket pengar.

– Varför?

– För att kvinnor och män är likadana och därför ska de göra likadana saker.

– Men Daniel, det där du säger nu det är sjukt. Så kan det inte vara.

– Ja, det är sjukt. Och det är inte bra för någon. Inte bra för männen och framförallt inte bra för kvinnorna. Dom mår inte bra av det.

Men, resonerar han, det är inte så lätt att ha barn i Sverige. Visst, man kan stanna hemma med bidrag i två år men sedan måste mamman ut och arbeta. Lämna barnen tidigt på dagis, komma hem trött och sliten och inte orka med så mycket mer än att laga mat och sedan lägga barnen.

– Kanske därför inte så många vill ha barn, Daniel?

Så får man dock inte tänka, förklarar min frisör för mig. För man får inte tänka bara på sig själv. Man måste tänka på de som kommit innan, det vill säga ens förfäder, och man måste se till att denna kedja av liv fortsätter efter att man själv har dött. Det finns bara ett sätt att göra det, och det är att föröka sig.

Han säger det med sådan självklarhet att jag känner ett hugg av sorg i hjärtat att så många av mitt eget folk helt har tappat denna självklarhet och istället verkar se sig själva som individer, som öar och inte som en länk i en kedja. En kedja som allt för ofta bryts. För att man har fått för sig att det är jobbigt att skaffa barn. Och, tack vare bland annat högt skattetryck har man delvis rätt i detta. Att båda föräldrar ofta tvingas arbeta heltid gör att barnen och föräldrarna far mer illa än nödvändigt.

Det höga skattetrycket kan dock delvis skyllas på personer som Bedir, även om han troligen inte förstår det själv och än mindre har önskat det. Hans folk lever i mitt land på bekostnad av mitt folk. Och i förlängningen faktiskt vår överlevnad.

Men jag håller inte det mot honom personligen. Han har som så många blivit hitlurad. Han har hört att Sverige behöver invandrare för annars står bussarna still och pizzorna slutar serveras. Och kanske framförallt, utan invandrare finns det snart inga människor som bor i Sverige.

Ur hans perspektiv gör han helt rätt. Han kommer till ett tryggt land med vad som verkar oändliga resurser och allt för få människor. Han ser sig som en nybyggare. Som ett välkommet tillskott.

Jag ser fram emot att förklara för honom, försiktigt, att han har fel. Att han inte behövs här. Att vi klarar oss utmärkt själva. Och, kanske framförallt, att vi betalar för han och hans landsmäns uppehälle med våra egna resurser. Med svenskar som dör i vårdköer, med färre poliser på gatorna och med generellt betydligt sämre välfärd.