Döden, döden, döden

”I Sverige pratar vi inte om döden”.

Det finns gott om nedsättande plattityder av den sorten som vi svenskar älskar att slå på oss själva med. Finns det något mer typiskt svenskt än att på ett nedlåtande sätt muttra ”typiskt svenskt”? Men just detta att vi inte skulle prata om döden? Dumheter, menar jag. Vi pratar väl om döden hela tiden?

Vi bombarderas dagligen av nyheter om ond, bråd död i vår absoluta närhet alldeles oavsett vad lustigkurrar som Magnus Betnér än må säga. Samhället ter sig allt mer apokalyptiskt dag för dag. Men jag ger mig farao på att vår vän Betnér kommer att fortsätta hävda att Sverige aldrig varit tryggare med en dåres frenesi även när våra storstäder degenererat till någon form av Mad Max-dystopi. Jag kan för mitt inre öga se herr Betnér vråla ”ni är trygga era dårar!” fastspänd som galjonsfigur på motorhuven till en turboladdad Dodge Charger tillhörande ett gäng som spränger fram över den skånska slätten på jakt efter en bränsledepå att plundra. Snart i en framtid nära dig. Skicka hagelbössan.

Jag växte upp med äldre släktingar som plikttroget läste dödsannonserna i tidningen varje dag. Detta var innan internets och mobiltelefoners tid och det var ett sätt att hålla koll på den utökade bekantskapskretsen. Inte av morbid nyfikenhet utan av hänsyn. Har det hänt något idag? Är det någon som har sorg? Är det några som behöver tas om hand och visas omtanke? Jag minns telefonsamtal på de fasta telefonerna som fanns i hemmen om vem som skulle beställa blommor och hur de sörjande hade det.

Husdjur är något som finns i många svenska hem. Vi älskar våra husdjur och det är en lång europeisk tradition att hålla sig med djur i hemmen. Vart tredje hushåll har ett husdjur. I vart fjärde svenskt hushåll finns en hund eller en katt, antingen som sällskap och följeslagare eller också har de en uppgift. Alla vi som har levt med husdjur har även varit med om den oerhörda sorg som drabbar när ett älskat husdjur dött. Jag minns fortfarande den oerhört tragiska begravningen av min undulat Fredrik. Ja alltså, Fredrik hade väl lite problem med könstillhörigheten och visade sig efter ett par år vara en hona. Det är inte så lätt att se på en undulat ska ni veta. Resten av familjen började helt sonika referera till Fredrik som Fredrika. Jag vägrade. Min kompis Fredrik var social, sjöng, flög runt inomhus och ville gärna vara med och sitta på axeln och tittade nyfiket på vad man höll på med. Jag begravde Fredrik ute på tomten. Jag grävde graven själv, slog in honom i en bit av en handduk, lade honom i en tom och nogsamt städad kartong och gjorde ett kors av glasspinnar. Det var en tung förlust för en tioåring.

Barn är fantastiska på att hantera döden. Jag förstår inte de som vill undanhålla döden för barn. I min erfarenhet hanterar de döden bättre än vuxna. Far min var en boomer. De kan ju som vi alla vet inte hantera känslor på ett moget sätt. När jag var liten och farfar dog så skulle farsan vara stark och obrydd men det blev förstås bara fel. Jag minns att jag fick fråga min mor varför pappa var så glad på farfars begravning. Jag tyckte att det var opassande.

Dottern är också bättre på att hantera sorg än vad jag är. När familjens hund blev sjuk för några år sedan ville jag förbereda henne på att vovven skulle dö och köpte en fantastisk barnbok som handlar just om husdjur som dör. Det slutade med att jag satt och kämpade mot tårarna medan dottern tröstade mig.

Nej, jag kom inte på omslaget av Pappa Magazine den månaden heller.

Dottern fick vara med på hundens avlivning, något som vissa ifrågasatte eller till och med motsatte sig. Dumheter. Skulle inte hon få lov att vara med och ta avsked till en älskad familjemedlem? Skulle jag snuva henne på ett ordentligt farväl? Jag blankvägrade och stod på mig, något som mitt barn är tacksam för idag. Sedan hade vi en värdig begravning där vi höll tal, spred hundens aska i naturen och spelade musik. I arbetsrummet, bland foton på sedan länge döda släktingar, har vi även ett fotografi av hunden med hennes halsband hängande på ramen.

Astrid Lindgren pratade så mycket med sina systrar om döden att de till sist kom fram till den pragmatiska  lösningen att börja varje telefonsamtal med att säga ”döden, döden, döden” och så var det avklarat. Ingen beröringsskräck där inte.

Att sörja och minnas våra släktingar och andra älskade är en vacker handling. Jag vill uppmana eventuella tvivlare att göra ett besök på våra kyrkogårdar kvällstid kring allhelgona. Det är oerhört vackert, stämningsfullt och värdigt med alla gravdekorationer och rad efter rad med lyktor. Men jag antar att alla de sakerna flyger dit för egen maskin.

För vi pratar ju inte om döden i Sverige.

/Johan Svensson