Politikerna skiter i dig – svara med samma mynt

Det är budgetdags och då blir det extra tydligt hur lite svenskarna betyder för politikerna. Eftersom skattkistan inte är bottenlös handlar det om prioriteringar: att ställa grupp mot grupp. Centern visar med all önskvärd tydlighet att utlänningar hamnar högt upp på dagordningen.

Låt oss dock börja med ett sidospår, om en ett ack så viktig sådant. För tillfället toppar polariseringen i Sverige nyhetsflödet och SVT redovisar undersökningar som visar just denna polarisering som råder mellan medborgarna. Stridsfrågorna är de gamla vanliga om invandring och tiggeri, men också de nya som handlar om köttätande i klimathysterins spår. Ett är säkert, polariseringen är total och det fördjupas därtill. I polariseringens kölvatten ska politikerna göra sina vägval. Hur ska de agera, vilka ställningstagande ska göras och hur ser de på sitt ansvar för det som sker (här kan vi konstatera att polarisering är dåligt för sammanhållningen och faktiskt också ett demokratiproblem om man så vill). Ska partierna cementera sina ståndpunkter, gräva ner sig i skyttegravarna och ägna sig åt skyttegravskrig? Eller ska de försöka nå samsyn, låta åsikter flöda fritt och finna en framkomlig väg?

[membership level="0"] [su_note]Det här är innehåll från Svegot Plus. För att ta del av detta måste du logga in eller lösa en prenumeration .[/su_note] [wppb-login redirect_url="http://www.svegot.se"] [/membership] [membership] Det är uppenbart att man väljer det sistnämnda och det har varit modus operandi under lång tid. En del åsikter har tystats ner och exempelvis Sverigedemokraterna tillåts fortfarande inte vara med när det ska samtalas ”brett”. Att ignorera (eller inte fråga) vad folk tycker är Sverige i ett nötskal. Avgörande frågor som förändrar samhället får folk inte ta ställning till. Det bästa exemplet är frågan om Sverige ska vara en mångkultur, förverkligad genom massinvandring. Svenska folket har aldrig blivit tillfrågat och har (i stort sett) sedan bara tyst accepterat faktum efter att beslutet fattades. Detta har satt en standard som partierna följer: kör på, fråga inte och räkna med att svensken tyst accepterar.

Med det i åtanke blir det enklare att förstå hur Centerpartiet – i dessa polariseringens tider – ägnar en debattartikel på Aftonbladet åt att berätta hur de ska ta svenskarnas pengar och slänga ner i det svarta hål som kallas integrationsåtgärder. Man berättar, som vore det något positivt, att man tänker ta 160 miljoner skattekronor för att "asylsökande ska ta del av samhällsorientering och lära sig svenska från dag ett”. Därtill lägger man 210 miljoner på att föräldralediga ”nyanlända kvinnor” ska få chansen att lära sig svenska.

Hela konkanrongen kallas för Intensivåret och Centern deklarerar att ”integrationsutmaningen” ska hanteras med ”intensiva integrationsinsatser” som ska leda till en ”hållbar integrationspolitik”. I klartext betyder det alltså: vi ska ta skattemedel och ge till utlänningar som av egen kraft uppenbarligen inte lyckas ”komma in i samhället” och simsalabim … så löser allt sig. Låtsasjobb ska skapas, urusel svenska ska bli knagglig svenska och framförallt, en massa tolkar, kulturguider och integrationskonsulter får förnyade statliga kontrakt. Pengarna som används tas från svenskar som därigenom får en försämrad välfärd, en sämre polis, ett sämre försvar och så vidare. Att det är konsekvenserna vet vi och desto fler förstår det. Desto fler förstår också att ”integration” bara betyder att vi, svenskar, ska anpassa oss till att leva i det Sverige som vänsterliberalerna format. Men det intresserar inte Centerpartiet – eller snarare – vi är inte intressanta för Centerpartiet. De vet mycket väl att många svenskar kraftigt ogillar deras politik. C fick 8,6 procent 2018 och det verkar inte bli så mycket bättre med tiden. Men det spelar ingen roll för C, eftersom de omfamnat polariseringen till fullo. I deras värld är alla som tycker ”fel” ointressanta att över huvud taget snegla åt.

Det är så det samhälle de skapat fungerar och ser ut. Som med så mycket annat elände går det inte att skylla på oss nationalister. Det är inte vi som ligger bakom samhällsutvecklingen, vare sig i det lilla eller det stora. Faktum är att det är C och deras likar som vägrat debatten, vägrat lyssna och kallat allt ifrågasättande av deras politik för hat och hets. Vi å vår sida har velat ta debatten, velat prata, fråga och vi har genuint varit intresserade av att få veta hur de tänkt sig att det hela ska kunna sluta väl. Det är inte vi som avvisat och kastat glåpord.

Det har förändrats nu, i alla fall delvis. Många av oss känner att gränsen är nådd. Det är inte längre intressant att söka dialog, det har gått för långt helt enkelt. Svenskar som vill ha mångkultur och massinvandring i denna tid, alltså samma personer som C vänder sig till i sin debattartikel, lämnar vi därhän. Vi har givit upp om dem och tänker inte ödsla energi på dem mer.

Det var inte nationalisterna som skapade det polariserade Sverige. Tvärt om, vi har gjort allt vi kan för att det inte skulle bli såhär. Vi ville ha, vi bad om och vi krävde att få komma till tals; vi varnade för konsekvenserna av massinvandringen; vi ville motarbeta idén om klasskamp och hellre läka dessa sår genom folkgemenskap – och så vidare. Men nu står vi istället mitt uppe i en polarisering, som bara kommer att bli värre.

Centern är inte intresserad av att nå samförstånd och det samma kan sägas om övriga partier också. Kanske kommer M eller KD vackla när det gäller SD, men också SD tjatar om integration. Hur många skattekronor är de beredda att kasta i det svarta hålet? Alla har fått nog verkar det som, ingen är intresserad av att föra dialog. Det tåget har gått. Låt oss därför inte ödsla tid på folk som ännu i dessa dagar har mage att prata om integration. De bryr sig inte ett dugg om oss, vi ger tillbaka med samma mynt och bygger något nytt istället. Också vi kan omfamna polariseringen med allt vad det innebär: till exempel så slutar vi erkänna deras regim. Vad det innebär kan vi ta en annan gång.[/membership]