Ivar Arpi går tryggt i minfältet

Ledarskribent Ivar Arpi försöker höja ribban ytterligare för vad som tillåts diskuteras i offentligheten när han påpekar det fullständigt självklara i att vi bör se till att de som inte har i Sverige att göra återvänder till sina hemländer. Det är ett svårnavigerat område i ankdammen Sverige och han tar det säkra före det osäkra genom att påpeka att svenskar inte finns egentligen. Och det är okej. [membership level="0"] [su_note]Det här är innehåll från Svegot Plus. För att ta del av detta måste du logga in eller lösa en prenumeration .[/su_note] [wppb-login redirect_url="http://www.svegot.se"] [/membership] [membership] Det märks trots allt att det sker en förändring även om den är så långsam att man behöver time-lapsa nyhetsflödet för att se den. Tänka tillbaka, reflektera, hitta nyansskillnaderna. Och kanske framförallt mäta reaktionerna på vad som sägs. Vad som är tillåtet och inte. Vad som får debattörer att ducka och be om ursäkt och vad som har blivit mer rumsrent. Ivar Arpi, högerdebattör och ledarskribent på Svenska Dagbladet, testar ofta var gränsen går. Det går att ha en hel del åsikter om var Arpi egentligen står politiskt men han är hur som helt en av relativt få individer som har modet att testa hur mycket åsiktskorridoren har breddats. Ibland kliver han på en mina och får ta några steg tillbaka, ibland går det bättre. Nyligen spekulerade Arpi om återvandring på Twitter. På tal om Syrien, och att migrationsverket rapporterar att konfliktnivåerna där gått ned ytterligare, frågar han sig varför inte fler återvänder hem? Det gäller för övrigt inte bara Syrien. De påstådda flyktingar som kommer hit från krig och förföljelse har en tendens att bli kvar även när kriget är över, regeringen utbytt och allt borde vara klart för hemfärd. Han utvecklade kort därefter sina tankar i en ledare där han påpekar att Sverige står inför ett vägval. Det stämmer. Migrationsverkets senaste prognos säger att det ska komma runt tjugo tusen sökande per år fram till 2022. Det stämmer. Men man råkade glömma att nämna anhöriginvandringen som vanligt. Där är siffran något högre. Nästan en kvarts miljon per år. Hoppsan. Så kan vi ju inte ha det, menar Arpi. Det är ju ett helt Malmö på fyra år och vi har redan ett Malmö, ett Malmö som rätt få är nöjda med. Och då består ändå Malmö fortfarande av en eller annan svensk. Ett Malmö helt bestående av utomeuropeiska migranter blir ännu sämre, även om det kan vara svårt att föreställa sig en plats på denna jord sämre än Malmö. Bra där Arpi! Det måste ändå sägas och det är bra att det sägs på ledarplats i en av Sveriges största tidningar. Men, är man ute och promenerar på ett minfält gör man nog bäst i att ha på sig rejält med skyddskläder. Dessa skyddskläder kommer i form av det gamla vanliga avståndstagandet från hemska rasister som vill se ett vitt Sverige. För sådant ska inte tillåtas. Därför är det bäst att dra till med den gamla käpphästen att det inte finns några svenskar alls. De har bara att göra med vilka identitetshandlingar du har och kanske lite med hur du beter dig. Har man svensk medborgarskap är man nämligen svensk i "väsentlig mening". Om man på detta lär sig svenska och skaffar barn, samt lär sig lite av kulturen så är man "i alla avseenden" svensk. Se där! Någon rasist är han då inte, den gode Ivar. Vi landar till slut som vanligt i att det inte är något problem med invandring så länge det sker i en lagom takt så integrationen sker på ett tillfredsställande sätt. Inte för mycket, men inte heller för lite. För den som vill se ett vitt Sverige bör aldrig få sin vilja fram. Jag känner mig träffad. Jag antar att det är sådana om mig som han riktar sig till. Jag ska aldrig få ens tycka att Sverige bör bestå av svenskar. Inte kulturella svenskar eller personer med svenskt medborgarskap, utan jag menar helt enkelt svenskar. Etniska svenskar, om man så vill även om det är ett fånigt uttryck. Nåja, trots detta eviga och förutsägbara signalerande att man inte har gått och blivit rasideolog uppskattar jag faktiskt Ivar Arpi. Jag skulle kunna välja att gå till attack istället. Att han indirekt uppmanar till folkmord genom att insinuera att svenskar inte existerar. Att han kunde läsa på lite och ta ställning, kliva över till oss, använda sin makt till att göra riktiga och lite mer radikala förändringar i åsikskorridorens bredd. Men det gör jag inte. Delvis för att Ivar Arpi knappast skulle lyssna på mig. Kanske skulle han till och med tycka att det var skönt att sådana som jag inte håller med honom, Ytterligare vatten på kvarnen som klargör att Ivar Arpi inte dömer folk efter hudfärg. Istället så ser jag och gläds över de gränser som passeras och att motreaktionerna inte varit speciellt kraftfulla. Det är svårt att tänka sig en liknande ledare i Svenska Dagbladet för bara några år sedan. Då hade det ropats efter blod, efter att han genast skulle få sparken, att tidningen borde bojkottas. Istället hör man nu bara ett tröttsamt gnisslande från de gamla vanliga. Ingen folkstorm. Inget drev. Våra motståndare börjar bli allt färre och de börjar bli allt tröttare. De märker att anklagelser om rasism och främlingsfientlighet inte biter speciellt bra nu för tiden. Det är så vi kan vinna. Genom att idogt arbeta vidare. Tjata, tjata och åter tjata. Tjata om självklarheter. Tjata om fakta. Tjata om rim och reson. Att öppet tala om återvandring är ett steg. Nu ser vi till att ta nästa. [/membership]