Det finns ingen hjälp att få, Filip

När Filip blir hotad, slagen, rånad och trakasserad av ett gäng i skolan får han och hans föräldrar lära sig en svårsmält sanning. Det finns absolut ingen hjälp att få från staten och samhället. Istället får de veta att det bästa de kan göra är att ge upp, visa strupen och hoppas på nåd. Filip är tyvärr inte ensam. [membership level="0"] [su_note]Det här är innehåll från Svegot Plus. För att ta del av detta måste du logga in eller lösa en prenumeration .[/su_note] [wppb-login redirect_url="http://www.svegot.se"] [/membership] [membership] Det börjar med att Filip bjuder hem några vänner till sitt hus. De dricker upp Filips föräldrars sprit. Stefan, som vännen kallas i artikeln , blir full och det är Filips fel. Sedan anklagas Filip för att ha lagt ecstacy i flaskan. Plötsligt förvandlas unga Filips liv till en veritabel mardröm. Ett gäng börjar förfölja honom. Hota honom. Misshandla honom och råna honom. Föräldrarna tycker det är en självklarhet att polisanmäla, trots att BUP ber dem att inte göra det. Det är risk att saker blir värre. BUP, som har allt för mycket erfarenhet av liknande situationer, visade sig givetvis ha helt rätt. Saker eskalerade och det fort. Filip blev kallad "golare" och hans forna vänner vände sig emot honom. Hoten rasar in på Filips telefon. Han ska skjutas, stenas, dödas. Likaså hans familj. Han kan inte längre röra sig fritt. Som ett villebråd rör han sig mellan områden som han tror är säkra. Det går inte att stanna inomhus hela tiden. Då blir man galen. Men det finns inga säkra områden. Gänget har bestämt sig för att knäcka honom. De väntar på honom vid stationen för att misshandla honom. Filip försöker ändå leva sitt liv men till slut går det inte. Han bryter ihop. Pressen, stressen och ångesten gör att han slår sönder sina knogar mot en bänk. Han sitter darrande i soffan flera dygn i streck och kramar en kudde. Även som vuxen är det lätt att förstå hans reaktion. Någonstans tål en människa inte mer. Särskilt en ung människa. Filips mamma jobbar mycket lite utan gör istället det hon kan för att ta hand om sin son. Hämtar honom. Lämnar honom. Allt för att gänget inte ska komma åt honom. Men hon kan inte skydda honom. Det kan inte heller hans pappa. För gänget är överallt. På gatorna, på sociala medier och i telefonen. Det går inte att komma undan. Polisanmälningarna leder ingenstans. Intresset är svalt och gärningsmännen är unga. Unga men farliga, går på droger och har kontakter med äldre och farligare ungdomar. Till slut vaknar dock polisen men då har det gått för långt. De ger familjen råd. Bäst är att inte sticka ut. Att inte ha dyra kläder eller mobiltelefoner. Och blir man attackerad ska man krypa ihop. Böja sig. Visa att de har vunnit. Förnedra sig. Men familjen har redan bestämt sig. De ska flytta. Det går inte längre att vara i Uppsala. Filip kan aldrig känna sig trygg här. Och familjen gör helt rätt att retirera. För vad annat kan de göra? Ärligt talat, vad annat kan de göra? Ska de samla ihop ett medborgargarde och jaga de kriminella slynglarna och doppa dem i tjära och fjädrar? Misshandla dem med basebollsträn? Visa var skåpet ska stå? Det är en lockande fantasi men precis som allt fler börjar inse är det väldigt långt mellan fantasi och verklighet. Och troligen hade det inte hjälp Filip. Det hade kanske gjort det än värre för honom. Statens skyddssystem har inte dragit sig tillbaka lika mycket som de har blivit överbelastade och fått en helt ny sorts kriminalitet att hantera. En sorts kriminalitet som vi inte behövt handskas med innan, inte i denna omfattningen. Filip är bara en av väldigt många unga pojkar som får sin ungdom helt förstörd av kriminella element. Föräldrarna tror och hoppas på att det finns en lösning på detta. De har ju betalat så mycket skatt. Men de lär sig fort att det inte finns någon hjälp att få alls. Polisen kan inte hjälpa. Skolan kan inte hjälpa. Det finns inte ens tid hos psykologen. Väntetiden är lång. Som Filips mamma påpekar så är denna sortens oerhörda stress skadligt för en växande hjärna. Det är ofta bättre att fly än att illa fäkta. Särskilt om den som måste fäkta illa är ens barn. Det finns inget ärorikt eller modigt i att utkämpa en strid som inte går att vinna. Filips föräldrar verkar ha gjort allt som stod i deras makt för att lösa problemet. De hade förtroende för systemet, att det skulle finnas skyddsmekanismen för laglydiga medborgare. Att systemet skulle kunna skydda de som råkar illa ut. Med något sådant finns inte längre. Det är en verklighet som man måste anpassa sig till istället för att försöka stoppa huvudet i sanden och hoppas på att det löser sig. Det gäller att vara aktiv och fatta beslut för att förbättra sin situation. Att visa strupen och be om nåd är ett sätt. Men ett betydligt bättre sätt är att sätta ned sina bopålar någon annanstans. Någonstans där det är tryggare. Tyvärr har inte alla den möjligheten. Mina tankar går till dem. Vilken vidrig situation vi alla har blivit satt i. Och vi vet vilka som satt oss här. Vi ska aldrig glömma. Aldrig förlåta.[/membership]