Det gamla Sverige kommer inte tillbaka

Polisbil på Odenplan i Stockholm 1977. Bild: stockholmskallan.stockholm.se (CC-BY-NC)

Räcker det med tillbakablickande nostalgi, eller måste nationalismens på allvar fundera över sin roll i den värld vi lever i?

Beroende på hur gamla vi är har vi varierande minnen av det gamla Sverige; det där vi minns med nostalgiska ögon genom barndomens skimrande filter. För en del är det 1950-talet, för andra så sent som 1990-talet, men en gnagande känsla inom oss säger att det var bättre då. Saker och ting var iordning, människor var snällare, kriminaliteten lägre, tryggheten starkare och nog smakade frukterna bättre.

Det är sant att mycket har blivit sämre, även om det inte gäller allt och vi ofta lurar oss själva där vi glömmer bort att vi då såg på världen genom ett barns eller en ungdoms ögon. Men det går inte att komma ifrån att den mångkulturella politiken, vilken är resultatet av en medveten politisk förändring i Sveriges grundlag, närmare bestämt i 1974 år regeringsform, har lett till ett mer splittrat samhälle med mindre gemenskap och tillit. I den där grundlagsändringen skrevs det nämligen in att:

“Etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget  kultur- och samfundsliv bör främjas.”

År 2010 ändrades grundlagen igen, helt utan någon offentlig debatt, och då skrevs bland annat medlemskapet i EU in i grundlagen och ovanstående lydelse ändrades från “bör främjas” till “ska främjas”.

Alltså, den mångkulturella politiken och förflyttandet av makten från folket till byråkrater i Bryssel är resultatet av en medveten politik som går långt tillbaka i tiden. Det är inte något som plötsligt “drabbat” oss eller resultatet av slumpmässiga världshändelser och folkvandringar.

Den mångkulturella politiken har lett till att vi är ett land med runt tio miljoner invånare, varav ungefär en fjärdedel är invandrare eller barn till två invandrare. Räknar vi in tredje generationens utlänningar eller barn där bara den ena föräldern är född utomlands blir siffran ännu högre.

Vi talar här om miljontals människor. Det är viktigt att förstå detta när vi formar vår vision och talar om politiska lösningar för framtiden. För sanningen är den att även om vi skulle genomför en återvandringspolitik så som Alternativ för Sverige förespråkar (“minst en halv miljon” enligt flygbladet “Information till dig som ska återvandra”, 2018) skulle vi alltså inte få tillbaka “det gamla Sverige” rent demografiskt.

Sanningen är den att det Sverige som många ser framför sig när de talar om det gamla Sverige var en produkt av en helt annan tid. Det finns flera saker som hänt sedan dess som gör att man måste konstatera att det gamla Sverige inte kommer åter, och det är inte bara den politik som förts i åtminstone 50 år nu och som gjort irreparabla skador på den svenska demografiska sammansättningen.

En annan stor anledning är den teknologiska utvecklingen, inte minst vad gäller möjligheten att resa. Jag tror ibland folk glömmer bort vilken snabb utveckling det varit, och vilken skillnad detta gör i folks möjligheter att resa.

Tänk bara ett fåtal generationer tillbaka. 1856 invigdes de första lokjärnvägarna i Sverige, då var min farfars farfar redan född. Den så kallade Inlandsbanan stod helt klart först 1937. Inte ens i hundra år har bilen varit var familjs egendom, och möjligheten till kommersiellt flygresande är kortare än så.

Vi har alltså gått från en tid då resande till andra länder och kontinenter var något exklusivt för en liten skara med mycket pengar och fritid, till en tid då många vanliga Svenssons har möjlighet att resa till Sydostasien flera veckor om året.

Den här utvecklingen är så klart inte exklusiv för Sverige.

Den svenska nationalstaten växte fram i en tid då väldigt få ens lämnade gården eller byn om de inte var tvungna, och för många svenskar var antalet människor man träffade under en livstid färre än vad en modern stadsbo träffar en vanlig dag.

Kanske är det så att den typ av nationalstat som många tänker på när de talar om det gamla Sverige helt enkelt inte kan existera i den moderna högteknologiska världen, så till vida att man inte avskärmar sig helt, förbjuder medborgarna att nöjesresa ut i världen och motverkar den teknologiska utvecklingen. Men vem vill leva i en sådan stat?

Men insikten om att det gamla Sverige inte kommer tillbaka betyder inte att nationalismen spelat ut sin roll. Snarare är nationalismen än viktigare som sammanhållande kitt och navigeringsverktyg i en allt mer globaliserad värld. Men den nya tiden kräver att vi svarar på andra frågor än vi gjort tidigare, och det är det som kommer bli nationalismens största utmaning de kommande decennierna.

Sanningen är den att nationalismen snabbt måste hitta sätt att orientera sig i den moderna världen, annars kommer den aldrig kunna bli vare sig attraktiv eller relevant.

Svegot i sommarläge inför stor nylanseringLäs mer
+ +
{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}