Erik Ullenhag var integrationsminister under Fredrik Reinfeldts andra period som statsminister. Det var under Reinfeldts regim som invandringspolitiken fullständigt började gå över styr. Efter åtta år konstaterade Den skallige att pengarna i framtiden inte kommer att räcka till mycket annat än invandringskostnader. ”Öppna era hjärtan” var allt han kunde säga på slutet när det inte gick att lura folket längre. För in dem i moralpsykos.
Ullenhags uppgift blev att försvara invandringspolitiken och låtsas att regeringen kämpade för framgångsrik integration. Resultatet var i själva verket en katastrof: skenande kostnader och mångfördubbling av utanförskapsområden samt inte minst en mycket svår fördjupning av utanförskapet. D.v.s. motsatsen till integration!
Om Reinfeldts syfte var att försöka stänga dörren för SD, förverkliga sin gamla dröm om att få välfärdssystemet att kapsejsa, gå globalistligans ärenden eller bara allmän ondsinthet må här vara osagt. Erik Ullenhag gjorde i vilket fall som helst jobbet som en annan Eichmann. Eller så följde han hjärtligt Folkpartiets tradition sedan Bengt Westerbergs dagar: att till varje pris få så mycket invandring till Sverige som möjligt, bara för saken skull. Han säger idag att han är mycket stolt över sin tid under Reinfeldt.
Ullenhag framstod som en rätt vass debattör. Han gick kampen mot Jimmie Åkesson många gånger, och många gånger stod sig SD-ledaren rätt slätt. Emedan Åkesson hade alla trumf på hand – den katastrofala invandringspolitiken med alla dess negativa följder – kan man bara konstatera att Åkesson var dålig som inte lyckades ställa Ullenhag mot väggen. Kanske kände han sig kort i rocken när Ullenhag fick hjälp av ölbackar för att få lite höjd. Han är som bekant av samma sort som Morgan ”Plutten den andre” Johansson. Eller så hade Åkesson helt enkelt inga slagkraftiga argument som bet på the original Plutten.
Till Åkessons försvar ska sägas att det är mycket svårt att debattera med skrupelfria nihilister som har hela etablissemanget i ryggen (och ett par ölbackar under fötterna). När de befinner sig bland molnen långt från verkligheten och kommer med sina luftiga argument, då är det inte lätt att få grepp om dem. Sådan var – och är – Ullenhag.
Så verkar han fortfarande vara. Och han siktar uppenbarligen på att fortsätta i samma bana. ”Jag är liberal och feminist,” säger han i en Svd-intervju. Orden betyder ingenting i våra dagar, det är bara något man måste säga som politiker för att ha etablissemanget med sig. Lyssnar man noga hör man säkert Sjöstedt säga samma sak.
Intervjun är full av den sortens floskler som gjorde honom känd 2010-2014. Han vill föra en socialliberal politik som är bra för landet, inte för partiet; han menar att Liberalerna måste formulera en vision; han önskar ett ärligare samtalsklimat i politiken; han har förståelse för januariöverenskommelsen men vill inte svika M och KD; han vill få klimatet högre upp på Ls agenda. Idel intetsägande ord som ska låta fint. Med andra ord floskler!
Svensk damtidning har också nyligen intervjuat Erik Ullenhag. Här återfinns samma floskler blandat med en blindhet för hur löjliga flosklerna är i förhållande till verkligheten. I Jordanien utbildar sig många kvinnor; sedan stannar de hemma. Endast 18 procent av kvinnor förvärvsarbetar. Förresten, för den stackars svenska politiker som inte kan sin verklighet är det förhållandet rätt vanligt bland svenska muslimska kvinnor.
Samtidigt skryter Ullenhag med att han är stolt feminist. Det vill ju läsarna av Svensk damtidning höra, precis som Ullenhags samvete. Han låter påskina att han i Amman kämpar för mänskliga rättigheter, bland annat mot barnäktenskap och för kvinnors rätt att bestämma giftaspartner. Sedan får han hjälp av hustrun på frågan hur hans feminism tar sig uttryck privat. Jo, de delar på arbetet med hushåll och barnen där i paradvåningen i Amman.
En perfekt partyvåning, påpekar damtidningens reporter! De har visst bjudningar tre dagar i veckan. Vem sköter hushållet och barnen då, där i luftvärlden? Intervjun nämner visst inte barnflickorna, hushållsarbetarna, ammorna, privatlärarna m.m. Men alla som känner en och annan ambassadör vet hur det är på den fronten. Ändå är det ingen som funderar ett ögonblick vari den där feminismen består, över de katastrofala misslyckandena i det forna politiska arbetet eller hur de ska åstadkomma något i ett land som Jordanien.
I intervjun samtalar de om kulturkrockar med de jordanska invånarna. Och där kommer det fram: utmaningar i jämställdhetsfrågan. Vad förväntade han sig att möta i Amman? Hur svårt prov ställs hans jämställdhetsiver på i en värld bestående av oerhörd lyx? Vad betyder det där fina ordet feminism som när man säger det ger psykotiska applåder? Vad bryr sig Jordaniens folk om Ullenhags feminism? Och hur omedveten är han om att de inte bryr sig ett smack? Och vari består hans arbete då egentligen, förutom partyna?
Luft och floskler!
Till slut ett tips till Jimmie som lär råka ut för Ullenhag i politiken igen: säg bara som det är, att Ullenhag 2010-2014 kämpade allt vad han kunde för ett utökat utanförskap där otaliga kvinnor och barn tvingats in i traditionellt muslimska liv (barnäktenskap, förvärvsarbetsförbud, slöjtvång, klitorisbeskärelse m.m.), en miljö där kvinnor inte längre vågar gå ut ensam på många av dagens timmar, ökat våld på alla fronter och i alla miljöer, kriminalisering av horder av invandrare, blind stegring av våldtäkter och så vidare.
Skälet till att allt det hände var enkelt: Erik ”Plutten den förste” Ullenhag ville det. Och vill det uppenbarligen imorgon också! Vad spelar katastrofen för roll när man får rungande applåder i ambassad och riksdag när man säger ”Jag är stolt feminist”?
