En framtid efter nationalstaten

Är Sverige som nationalstat på fallrepet? Det menar Felix i denna debattartikel, där han vidare resonerar kring hur vi som folk ska kunna fortsätta existera också i när Sverige som vi känner det inte längre finns.

Detta är en insändare/debattartikel och det är skribentens åsikter och idéer som presenteras. Håller du med eller vill du invända? Skriv till [email protected]

Sverige är en av världens äldsta nationalstater. I århundraden har landet styrts av dugliga statsmän, men under de senaste decennierna har den svenska staten inträtt i en unikt destruktiv period av förfall. Det är mycket osäkert om den svenska statsbildningen överlever den mångkulturella katastrofen.

Därför bör vi som nationalister förbereda oss för en svensk existens efter den svenska nationalstatens fall. Själva landet kommer fortfarande att finnas kvar, och det kommer åtminstone i några decennier till att finnas flera miljoner svenskar som kan bevara och sedermera återupprätta svenskheten.

Den femte politiska teorin, anarkofascism och frihetlig nationalism är idéströmningar som kan ge oss verktyg för att säkra vårt folks existens utan en egen nationalstat. Min uppfattning är att vi som nationalister bör arbeta såväl parlamentariskt som utomparlamentariskt för att skapa trygga områden där vi kan leva utan inblandning från för oss destruktiva folkgrupper.

Genom decentralisering och folkligt engagemang kommer vi att kunna rädda åtminstone delar av landet. Vi kommer behöva bli moderna vikingar som står fria från centralstyrning och i stället agerar i självständiga grupper för att värna våra intressen.

Bildandet av Det fria Sverige är det första steget i denna process, och i framtiden kommer liknande organisationer förhoppningsvis att uppstå i hela landet och tillvarata svenska intressen överallt.

På sikt bör vi upprätta självstyrande provinser som är skapade för att säkerställa vårt folks överlevnad. Jag tror att dessa provinser har störst potential att uppstå i de områden där nationalistiska partier redan i dag är som starkast, och av den orsaken är jag en stark anhängare av parlamentarisk kamp trots att jag inte tror att vi kan rädda Sverige med parlamentariska medel.

Parlamentariska framgångar för nationalistiska partier ger nationalismen en ökad legitimitet i medborgarnas ögon, och det ger oss också inflytande på lokal nivå och kan skapa en sund politisk kultur i vissa kommuner.

Det är uppenbart att den socialdemokratiska välfärdsstaten har spelat ut sin roll, och det är lika uppenbart att vi inte kan gå tillbaka till den gamla lutherska ämbetsmannastaten.

De självstyrande svenska provinserna bör hämta sin historiska inspiration från vikingatiden och tidig medeltid, och som modern politisk förebild kan Schweiz fungera med sin decentralisering, neutralitet och direktdemokrati.

Jag anser att det finns goda skäl att även fortsättningsvis upprätthålla en viss offentlig välfärd, men denna välfärd bör vara starkt begränsad. Dagens socialförsäkringssystem bör ersättas av en låg basinkomst som med fördel kan finansieras av en skatt på utvinning av naturresurser.

Sveriges situation är inte unik, utan stora delar av Västeuropa lider av samma problem, skapade av ett maktfullkomligt och dogmatiskt vänsterliberalt etablissemang. Av den orsaken är det viktigt för oss att samarbeta med andra närbesläktade etniska grupper i en liknande situation. Sveriges etniska provinser bör rimligen kunna förenas med varandra och med liknande provinser i andra länder till en germansk eller nordeuropeisk federation.

Av Felix

{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}