Jalles poetiska ark – del 14: Den bästa svenska dikten?

Varje söndag presenterar Jalle Horn en dikt av en nordisk författare. Presentationens utrymme motsvarar ungefär ett ark papper.

Är Erik Johan Stagnelius den bästa svenska poeten? Mycket talar för det. Och är Suckarnas mystär (mystär betyder mysterium) den bästa svenska dikten? Mycket talar för det också. Redan Vilhelm Fredrik Palmblad, en samtida humanist, kallade dikten den skönaste blomman.

Det mesta Stagnelius skrev publicerades i efterhand. Det han själv gav ut i livet – han blev blott 29 år – gjorde han anonymt: ett kort epos, en samling dikter och ett par dramer. Hans poetiska storhet gick de flesta av den tidens poeter och litteraturkännare förbi, antagligen för att han inte brydde sig om de litterära kotterierna utan levde rätt tillbakadraget. Väl i graven lyftes han dock fram av Lorenzo Hammarsköld, en av tidens kända intellektuella, vilken ombesörjde en första samlad utgåva av Stagnelius diktning.

Länge var det främst Stagnelius dramatik som hyllades, men under 1900-talet har tonvikten lagts på hans makalösa poesi. Men visst, redan från början såg flera storheten i en del dikter, inte minst Suckarnas mystär. Dikten är slutdikten i samlingen Liljor i Saron, den som Stagnelius lät publicera anonymt (samlingens andra och tredje del består av dramer).

I Liljor i Saron använder Stagnelius gnostiska teman. Gnosticismen var en religiöst-filosofisk rörelse av platonsk-kristen art de två första århundradena e.Kr. Människosjälen (Anima) är fången i materien (Achamot) under uppsikt av Demiurgen, världsfursten. Men själen har ett himmelskt ursprung, och därför längtar den, om än kanske omedvetet, bort från materien. Begäret (lust etc) som vi känner är ett tecken på vår längtan tillbaka till enheten med Gud och från materien, men eftersom vi är fast i materien kan begäret aldrig nå fram till det önskade. Vi måste ständigt försaka det vi eftersträvar.

I Suckarnas mystär gestaltar Stagnelius detta kretslopp av begär och försakelse med flera bilder – havet, vinden, våren, lärkan, näktergalen, vilka aldrig fullt uppnår det önskade, havet t.ex. omfamnar jorden vid flod men sjunker tillbaka vid ebb – och det ges en yttersta symbol: sucken. Sucken är rörelsen av inandning och utandning – det element som är själva materiens väsen.

Diktens storhet ligger å ena sidan i själva visdomen. Den uppvisar hur världen i grunden fungerar, och den ger en lösning: adla detta tvång (försakelsens nödvändighet) till frihet så ska du träda in genom ärans portar. Kanske åsyftas en kristen frälsning; annars kan man läsa diktens slutord som allmänna visdomsord om livets tillstånd. Vem har inte känt en viss tomhet efter t.ex. orgasmen. Inser du fröjdens begränsningar, då adlar du dig själv och ditt liv.

Å andra sidan (och främst) är det gestaltningen av begäret och försakelsen i vers som gör det till fantastisk poesi. Naturbilderna visar klart på suckens fenomen, och rytmen uppvisar hur det fungerar: ofta avslutas en mening mitt i versraden, ibland som en fråga eller ett utrop. Nästa mening fortsätter sedan över i nästa rad. Och så skrider versen fram – suckande. Det är mästerligt.

Det har sagts att Stagnelius har inspirerats av vissa rader hos den tyske poeten Christoph August Tiedge, där vissa rader i dennes dikt Urania uppbär uppenbara likheter. Fast Stagnelius ska ha omformat materialet till sin egen kraftfulla lärodikt. Det kan mycket väl vara så. Här vill jag slutligen visa på en annan möjlig påverkan.

En av Stagnelius dramer heter Backanterna och handlar om den mytiske figuren Orfeus död. Stagnelius var kunnig i den antika grekiska tragedin; det är svårt att tänka att han inte skulle vara insatt i Euripides tragedi med just namnet Backanterna (fast med annan handling). I den senaste översättningen av Euripides drama till svenska (av Jan Stolpe och Göran O. Eriksson) finns ett ställe där siaren Teiresias talar till härskaren Pentheus om faran i att förneka guden Dionysos och dennes kult, något Pentheus struntar i och sedermera dör en fruktansvärd död (Demeter är en skördegudinna, Semeles son är extas- och vinguden Dionysos):

Två makter, unge man,
styr människornas liv. Den ena är Demeter,
jorden om du så vill, som ger oss bröd att äta;
den andra är Semeles son, som skänkte oss
en lika dyrbar gåva: druvans saft som löser
de arma dödliga från deras kval och får dem
att glömma dagens vedermödor i den sömn
som är det enda läkemedlet för vår plåga.

Vem vet, kanske har översättarna påverkats av Stagnelius dikt… Likheten är hur som helst påfallande, även om Euripides skildrar två andra makter än sin svenska kollega. Särskilt märker man hur Euripides börjar mitt i raden, precis som Stagnelius gör i slutstrofen, vilket ger en speciell effekt. Jag ska inte dra det här i långbänk, men det vore lustigt om Jalle var först med den här iakttagelsen och någon dristig akademiker tvingas i sin fotnot hänvisa till Svegot och Det fria Sverige.

Hur som helst, jag ger min Brageskål till den store ölänningen, skalden Erik Johan Stagnelius, och för hans makalöst drabbande – och suckande – dikt

Suckarnas mystär

Suckar, suckar äro elementet
i vars sköte Demiurgen andas.
Se dig om! Vad glädde dina sinnen,
kom ditt hjärta fortare att klappa
och med fröjdens milda rosenskimmer
flyktigt stänkte dina bleka kinder?
Säg vad var det? Blott en suck av vemod,
som, ur andelivets källa fluten,
vilsefor i tidens labyrinter.

Tvenne lagar styra mänskolivet.
Tvenne krafter välva allt, som födes
under månens vanskeliga skiva.
Hör, o mänska! Makten att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra. Skilda åt i himlen,
en och samma äro dessa lagar
i de land där Achamot befaller,
och som evig dubbelhet och enhet
fram i suckarnes mystär de träda.
Mellan livets sorgesuck och dödens
mänskohjärtat vacklar här på jorden,
och vart enda andedrag förkunnar
dess bestämmelse i sinnevärlden.

Ser du havet? Ilande det kommer,
vill med blåa längtansfulla armar
under fästets bröllopsfacklor sluta
till sitt bröst den liljekrönta jorden.
Se, det kommer. Hur dess hjärta svallar
högt av längtan! Hur dess armar sträva!
Men förgäves. Ingen önskan fylles
under månen. Själva månens fullhet
är minutlig. Med bedragen väntan
dignar havet och dess stolta böljor
fly tillbaka suckande från stranden.

Hör du vinden? Susande han svävar
mellan lundens höga poppelkronor.
Hör du? Växande hans suckar tala,
liksom trånsjukt han en kropp begärde
att med sommarns Flora sig förmäla.
Dock, ren tyna rösterna. På lövens
Eolsharpa klingar svanesången
ständigt mattare och dör omsider.

Vad är våren? Suckar blott från jordens
dunkla barm, som himlens konung fråga
om ej Edens maj en gång begynner.
Vad är lärkan, morgonstrålens älskling?
Näktergalen, skuggornas förtrogna?
Suckar blott i växlande gestalter.

Mänska, vill du livets vishet lära,
o, så hör mig! Tvenne lagar styra
detta liv. Förmågan att begära
är den första. Tvånget att försaka
är den andra. Adla du till frihet
detta tvång, och helgad och försonad,
över stoftets kretsande planeter,
skall du ingå genom ärans portar.

Erik Johan Stagnelius

{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}