Ruud Koopmans är professor i socioogi och migrationsforskning vid Humboldt-Universität i Berlin. Han är expert på migrationsfrågor efter att ha forskat om det i över 25 år i flera länder. I en intervju i den danska dagstidningen Berlingske med anledning av forskarens nya bok förklarar Koopmans varför muslimer är så svårintegrerade.
Koopmans klargör att studierna rör statistiska grupper, inte enskilda muslimer, som givetvis kan låta sig integreras hur väl som helst. Men all fakta är obestridlig, påpekar han, i hela västvärlden är muslimer mycket svårintegrerade. Ett tydligt tecken på det är andra invandrargrupper. Från första dag låter de sig integreras bättre, och andra generationen är klart välintegrerade. Så icke med muslimerna!
Varför då?
Enligt Koopmans ligger problemet redan i ursprungsländerna. Alla 47 islamska länder ligger under index vad gäller ekonomisk, social och politiks utveckling samt mänskliga rättigheter. De är akterseglade den övriga världen.
Orsakerna är kulturella och religiösa, och de kan sammanfattas i ett ord enligt Koopmans analys: islam. Islam låter sig inte förenas med den övriga världens föreställningar och seder, särskilt inte demokrati, rättstatstraditioner och mänskliga rättigheter. Den religiösa lagen sätts högre än sekulär lag: 66 procent av muslimer i väst anser att religiösa regler är viktigare än det nya landets lagar, 60 procent kan inte tänka sig ha en homosexuell som vän o.s.v.
Islamsk religiös fundamentalism är således inget marginellt fenomen i Europa, tvärtemot vad etablissemanget försöker låta påskina. Invandrargrupperna tar med sig religiös fundamentalism från hemländerna och får den sig till dels utan problem i de nya länderna. Islams gammalmodiga världsbild blir därmed bestående i både ursprungsländerna och invandrarländerna.
Grundproblemet är, enligt Koopmans, att Koranen och sunna fortfarande tolkas alltför bokstavligt, varmed 600-talets levnadssätt blir en måttstock för muslimer idag. För vi ner det på ett konkret plan ser vi hur den svaga utvecklingen i muslimska länder och problemen med muslimsk integration orsakas av bl.a. en stockkonservativ syn på kvinnans roll, höga födelsetal och låg investering i barnens framtid, vilket för över problemen till nästa generation.
Analyserna har korrigerats med hänsyn till socioekonomiska och demografiska faktorer. Så där finns inga ursäkter. Koopmans fastslår alltså med hänvisning till tydliga forskningsresultat att problemen med muslimsk integration har kulturell och religiös grund. Problemen har inte med rasism och diskriminering att göra.
Ändå återkommer Koopmans kritiker – både akademiker och journalister – ständigt till sådana förklaringar. För att vinna striden går de till personangrepp och tar till kvasiargument att man spelar högerpopulister i händerna med sådan forskning. Locket på, således! Koopmans menar att det inte går att diskutera med personer med den inställningen; de har oavsett studier och analyser svaren färdiga: invandringen är helt oproblematisk, det är bara diskriminering, uteslutning från arbetsmarknaden och låg utbildning som är orsaken till integrationsproblemen.
Det är inte svårt att dra vidare slutsatser. Således kan man fortsätta ösa pengar över utbildningsprojekt, arbetsmarknadsåtgärder, rasismbekämpning m.m. Och skylla på svenskarna (i vårt fall), även om problemen uppenbarligen bottnar i muslimerna själva! Och låta unga muslimer fortsätta radikaliseras!
En politisk analys av läget i Sverige utifrån Koopmans erfarenheter visar att det handlar om att mota ”högerpopulister” så att socialdemokraterna kan behålla makten och samtidigt pumpa in pengar i typiskt socialdemokratiska projekt (där deras folk finns). Allt för att slippa ta itu med problemen, erkänna att man gjort fel, fortsätta inneha makt även om man inte kan hantera den och få skuldbelägga det egna folket.
Something is rotten in the state of Sweden, som en svensk Marcellus (i Shakespeares drama Hamlet) skulle säga.
