Jalles poetiska ark – del 5: Aldrig ge upp!

– Eino Leino, en av Nordens främsta

Varje söndag presenterar Jalle Horn en dikt av en nordisk författare. Presentationens utrymme motsvarar ungefär ett ark papper.

Den sjätte juli är ett alldeles utmärkt datum, åtminstone om man ser till födslar. Vem föddes inte på detta lyriska datum? … Jo, självaste Verner von Heidenstam! Och för att inte tala om Armas Einar Leopold Lönnbohm år 1878! Den sistnämnde ska följande ark handla om. Han är mer känd under sitt diktarnamn: Eino Leino.

Eino Leino är en av Nordens främsta poeter. För svenskt vidkommande jämförs han kanske bäst med Gustaf Fröding när det gäller poetiskt sinnelag. De levde ungefär samtidigt och hade väl samma fallenhet för vers, d.v.s. förmåga att uttrycka sig på vers så det klingar mycket naturligt, mycket rikt, mycket kraftfullt och ändå helt naturligt. Vågar jag lite högmodigt säga utan några kunskaper i finska språket! Eller ska man kanske jämföra honom med Strindberg? Eino Leino spottade ur sig ett par diktsamlingar om året när han var som produktivast, en arbetstakt som påminner om titanen på Tegnérlunden.

Eino Leino var alltså finne, son nummer sju av sammanlagt tio barn, och han fick från barnsben lära sig poesins heliga eld av både fader och bröder. Redan som 20-åring var han etablerad som poet och ägnade resten av sitt korta liv – han blev bara 47 år gammal – åt litteraturen. Hans litterära höjdpunkt är de två diktsamlingarna Helkavirsiä, Helkasånger, utgivna 1903 och 1916.

I de två diktsamlingarna utgår han från finsk folklore, mytologi, natur och folkkänsla. Kalevala, Kantelarpoesin, finska folksagor – den nationella urpoesin kort och gott – utgör grunden. Allt enligt 90-talslitteraturen, nyromantiken, nynationalismen eller vad man vill kalla den litterära våg som svepte över Norden i slutet av 1800-talet! Både innehåll och form i dikterna är präglade av urfinskt stål, av självaste Ylermis kaliber – hjälten i dikten nedan.

Dikten är en ballad (en berättande dikt kan man säga) om orubblig heroism. Ylermi, sprungen ur finsk jord äldre än några kyrkor eller jesusar, trotsar utan tvekan den härskande kristna tron och visar i all glans upp en finsk sturskhet som i historien visat att man inte sätter sig på vem som helst. Men Helkavirsiä har även flera kristna dikter för den som är lagd åt det hållet; Finland var trots allt ett kristet land i århundraden. Ylermis trots och kraft och mod är hur som helst viktigt för oss idag.

Ylermi påminner oss om viljan och förmågan att inte ge upp vår kamp. Samt kraften och viljan att utmana härskande makt! Och det på kraftigast möjliga vis! Vem har inte känt sig besviken, demoraliserad, närmast nedklubbad gång efter annan de senaste tjugo åren eller mer? Av tillsynes misslyckade val, horribla statsledare, usla dagstidningar, korrupta tjänstemän, lögnaktiga TV-nyheter, ztiggare utan slut utanför affärerna, våldtagna väninnor, rånade söner – vad det nu kan vara!

För varje sådan känsla av nedslagenhet gäller det att resa sig, helst än sturskare än tidigare. Som Ylermi! Och även om ingen av oss är en Ylermi så är det bara att tänka att våra makthavare faktiskt är vekare än vilken jungfru Maria eller Jesus som helst. De tänder eld på våra hus, de mördar våra kvinnor och barn (med hjälp av andra) – men de kan inte öppna marken under våra fötter, som Gud gör för Ylermi. Makthavarna i dagens Sverige lever enbart på människors osäkerhet. Inget annat!

Men vi är stolta bönder.

(För att underlätta, några ord i dikten: skeppet=del av kyrkan, mälde=svarade, beläte=gudsbild, yverboren=högmodig, viv=hustru, Tuonis land=dödsriket, ljungeldsljus=blixtljus, glav=svärd)

Ylermi

Ylermi, den stolte bonden,
red i templet in och talte
under skeppet, mitt på gången:
“Ylermi jag är: Så skåden
Ylermi, av släkt, som duger,
Ylermi, som aldrig önskar
en förövad gärning ogjord
och till himlen aldrig traktar.”

Talte väggens sten, den stumma,
mälde Jungfrun, träbelätet:
“Snart du lär en gärning ångra,
när ditt hem du ser förvandlat
i en falnad hög av aska.”

Ylermi, den yverborne,
slog sin sköld och red i fyrsprång
hädan över vida moar,
såg sin brunna stugas lämning,
stod på störtad. kolnad takås:
“Ny en stuga skall jag timra,
mera duglig än den förra.”

Ylermi, den yverborne,
sprängde åter in i kyrkan,
höll i höga helgedomens
mitt, där sig dess gångar korsa:
“Jag är mannen av det släktet,
som i ånger aldrig kröker
knä, men växer stor i sorgen!”

Talte väggens sten, den stumma,
mälde Jesus, stenbelätet:
“Snart i stoft på knä du ligger,
när din hustru vit du skådar.”
Ylermi, den stolte bonden,
bröt itu sitt goda piskskaft,
gjort av valrossben, och sprängde
hädan över vida moar,
återsåg sin hustru utsträckt
på en stugbänk – kall och vitnad,
talte: “nytt ett viv jag vinner,
mera dugligt än det förra.”

Ylermi, den stolte bonden,
lät sin hingst i sporrsträck löpa,
trängde in i helgedomen,
hädade vid Herrans altar:
“Här är mannen, född att färdas
utan sorger, utan minnen,
stormen lik sin väg tillända.”
Talte väggens sten, den stumma.
Brokig bild i altarskåpet
stod i gyllne ljus och mälde:
“Snart skall en förlust du sörja,
när din son av vanvett brytes.”

Ylermi, den stolte bonden,
slungade sitt spjut i golvet,
bortred över vida moar,
såg sin son i vanvett vanka,
löste bilan, som vid bältet
hang, och nästa stund till marken
stöp för fadershanden sonen.
Dråparen lät upp sin stämma
– skarpa rösten, vild, förfärlig -,
skrek: “en annan son jag avlar,
mera än den förre duglig.”

Ylermi, den stolte bonden,
flög i sträck för lösa tyglar
genom fönstret in i kyrkan.
Hingsten fnyste eld ur nosen,
ögonen i flammor brunno,
men i bondens blick en vådeld
tändes, där han stod i sadeln:
“Här är mannen av det släktet,
som ej tigger nåd av någon.
Järn han är, av järn hans kärlek.”

Mullrade en röst i molnen:
“Snart ock du om misskund tigger,
när till Tuonis land du hinner.”

Golvet under hingstens hovar
vek med ens och blixten blänkte.
Ylermi i ljungeldsljuset
grep sin glav, av blod begjuten,
skilde handskbeklädda handen
med ett enda hugg från armen,
slängde den i tempelväggen,
talade i trots till himlen:
“Förr må denna kyrka ramla
än min handske skils från stenen.
Förr må dessa murar grusas
än mitt finger uppger greppet.
Förr en annan tid må randas,
mer än denna hård att pröva,
då för döden ingen bugar,
ingen till hans skuggland kryper.”

Sporrade sin hingst. I flammors
fladder sken den gyllne hjälmen.

Ännu är handsken i stenen.

Eino Leino

Översättning Arvid Mörne

Svegot i sommarläge inför stor nylanseringLäs mer
+ +
{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}