Björn Björkqvists uppdaterade dikt, Tomten anno 2018, kanske inte är lika gemytlig som Viktor Rydbergs original. Men den är mer sann. Kanske kan den också mana till eftertänksamhet. Inom sig bär den också löftet om något nytt, om en förändring. Det är ett viktigt budskap för julen.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Här ligger en enslig gård
djupt under midnattstimma.
Här söker en tomte som vill tro
att här folket ännu vill bo.
Snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Han står så vid bräcklig lagårdsdörr,
tänker på kransen som förr dörren prydde.
Ser sig om och tänker på förr,
innan gårdens familj till staden flydde.
Natten ger kyla isande kall,
han blickar så mot hus i förfall,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.
Han minns släktens strävsamma slit,
de trotsade hunger och kyla.
För skogen de kände enorm tillit,
men respekt när vargarna yla
Deras gård var en trygghet, familjens fort,
men av skattmas och fogde de tvingades bort.
Tomten minns hur de påbörjade färden,
minns hur de gav sig av mot den okända världen.
Midvinternattens köld är hård,
lamporna gnistra och glimma.
Tutan dånar från ilsken Ford,
ett skrik hörs i midnattstimma.
Stjärnhimlen syns ej här i stan,
men i varje fönster en upplyst gran.
Snön ligger grå på taken,
varenda jävel är vaken.
Tomten går mot ett litet hus,
han gläntar försiktigt till båset.
Väl inne ropar någon på svenska diffus:
Vill du ha kebab med starka såset?
Tomten ryggar bakåt och skyndar ut,
ogillar storstan efter blott en minut,
saknar skogen med träd så höga,
men vad är det då som skådar hans öga?
Han trodde man inte kunde förfula betong,
men klottrare gjort sitt bästa,
längs hela fasaden, på gatan lång,
ett inferno av klotter väggarna förpesta.
Obegripligt klotter på vägg efter vägg,
tomten betraktar och kliar sitt skägg.
Tomten sätter sig ner för att pusta.
Varför denna förstörelselusta?
Ett vrål hörs i natten, vad är det?
Han blickar bort mot Ica,
en flicka är vad han får se
varför slutar hon inte skrika?
Hon är omgärdad av flera män,
något är fel, tomten har det på känn.
De står och tar på denna flicka,
hon ges ingen chans att sticka.
Dragen är bekanta, jo, hon tillhör gårdens släkt,
dem som sökt lyckan i urban miljö.
Nu ska hon straffas för att hon inte håret täckt,
hon ska skändas tills hon själv vill dö.
Hon skriker när de drar i hennes hår.
tomten tänker, min gåta är ack så svår.
Männen, som är från främmande länder,
tar på henne med mörka händer.
En sällsynt ilska når så vår man med luva grå,
han knyter näven så det vitnar om knogen,
hans gårdsfolk ska ingen jävel slå,
även om de flyttat bort från skogen.
Tomten saknar så sin bock,
när han sveper in i pöbelskock.
Han har knappt hunnit anfalla,
förrän snipp, snapp, faller alla.
***
Natt blivit dag och tomten letar i porten efter namn,
så går han fram till rätt dörr för att banka.
Far öppnar och när han ser sin dotter i tomtens famn
utbrister han: Vad bra, du kommer lagom till Kalle Anka.
Snabbt han rättar till sitt hår
och vänder sig och in i lägenheten går.
När man ska hinna att julen celebrera,
är en tomte vid dörren inget man notera.
Tomten står så vid igensmälld dörr,
studerar färgen som flagar.
Såhär var de inte alls förr,
han tänker på gårdens stolta dagar.
Då man på skogens stigar såg dem gå,
då de levde i par, två om två,
man imiterade inte utan var kulturen,
man gav och fick tillbaks av naturen.
Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!
Han kommer nog aldrig förstå,
men vem är han att på dem klanka?
Nu firar de julen enligt tv-tablå,
störst av allt är ju Kalle Anka.
Tider förändras, men släkten bestå,
deras forna ära kanske en dag återuppstå.
En dag de tröttna på lägenhet trång,
En dag de söker sig bort från betong.
Tomten vandrar så åter mot mot sin farm,
han känner han har sett mer än han behöver.
Nu är han trött på sirener och alarm,
han saknar öppna ängar med klöver.
Men drömmen är kvar om ättens renässans,
han blundar och tror det finns en chans,
gården är ej blott ett forntids minne,
här lever alltjämt ättens sinne.
Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.
Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
