Unga är trötta på demokrati

Det var så det började på 30-talet.

Sveriges riksdag 2006. Foto: Wikipedia

En undersökning från Kairos Future visar att många svenska ungdomar är trötta på den liberala demokratin. En fjärdedel vill ha en ”stark ledare” som inte behöver fundera på riksdagen och omröstningar, och över hälften tycker inte att man bör få rösta om man inte kan något om politik. Har våra ungdomar blivit odemokratiska? Är inte fri och allmän rösträtt något av det viktigaste vi har?

ANTIDEMOKRATISKT. Vänstertidningen ETC oroar sig över att unga inte har någon större tilltro till demokratin. Detta på grund av en undersökning som Kairos Future har gjort, där 6000 svenskar har tillfrågats om demokratifrågor som för en gångs skull är intressant ställda. Det är tydligt att många unga är trötta på de icke-resultat som den liberala så kallade demokratin levererar år efter år.

Alla vet hur oärliga våra politiker är, både i Sverige och utomlands. Det är en sådan självklarhet att ingen ens höjer på ögonbrynen om man påpekar detta. Egentligen räcker det med det. De som är satta att styra oss ljuger så mycket och så ofta att vi alla vant oss. Vi har accepterat det. Vi hoppas att något litet vallöfte kanske infrias. Det är inget gott betyg för ett statsskick.

En stark ledare

Det är förståeligt att 25 procent av de mellan 16-25 år tycker att det är en ganska eller mycket bra idé ”att ha en stark ledare som inte behöver bekymra sig om riksdag och politiska val.”

Det var (faktiskt) så det började på 30-talet… Och det är inte utan att jag förstår dem. En av de absolut största svagheterna i vår demokrati är att det är så många som skall dela på den kaka som antalet röster är. Beslut kan inte genomföras utan att de skall diskuteras, utredas, förändras, packas om. Avtal skall slutas, konstellationer måste bildas och förhandlingar måste ske. Finns det ett parti man inte gillar kan man helt enkelt utestänga dem från makten, allt enligt demokratins regler.

En stark ledare skulle kunna göra mycket gott för Sverige. Men även mycket ont. För däri ligger ju problemet. Vem är lämpad att ge sådan makt? Och kan man ta den risken?

Den okunnige väljaren

En majoritet, 51 procent, av de unga tillfrågade tycker inte att det är någon självklar rättighet att få rösta i riksdagsval om man ”inte vet någonting om politik”. Det är förvisso väldigt svårt att säga hur man skall kunna avgöra om en medborgare har tillräckligt god kunskap för att få rösta, eller hur dessa krav skulle formuleras, men i princip håller jag helt med.

Allt för många gånger har jag hört politiker säga att ”man måste rösta”. Det är det viktigaste. Inte ens vad man röstar på, utan att man faktiskt tar sig upp ur den mytomspunna soffan och gör sin demokratiska plikt. Det låter fint på pappret men om vi nu skall ha en demokrati där makten, i teorin, sätts i medborgarens händer, bör vi inte då ha några krav alls på dessa medborgare?

Hur många av de 6,2 miljoner som röstade 2014 hade ens läst samtliga riksdagspartiers partiprogram? Få, misstänker jag. Och då är det ändå ett mycket lågt ställt krav.

Nej, så fungerar inte människor. Man röstar ofta av andra skäl. Man har ”alltid varit sosse”. Man ”bryr sig om miljön”. Man vill ”främja feminismen”. Det låter kanske som övertygelser men få har satt sin in i hur den politik man röstar på verkligen fungerar, eller inte fungerar, i praktiken.

Jag anser mig ändå vara relativt politiskt intresserad. Jag har studerat statsvetenskap på universitetet. Jag har läst fler partiprogram än jag orkar minnas. Ändå är jag inte speciellt övertygad om att jag har tillräcklig kunskap för att rösta. Det är för många variabler, för mycket fakta att ta in och för många rapporter att läsa för att ens lära sig det grundläggande som behövs innan man fattar det stora beslutet om i vilken riktning man vill att regeringen skall ta. Idag är det förvisso ganska lätt. Mångkulturen måste bort. Massinvandringen måste stoppas. Repatrieringen måste genast införas. Den skadliga feminismen och genuskunskapen måste sluta läras ut till våra barn.

Men det finns ju faktiskt andra politiska frågor, och där kan jag bara göra en kvalificerad gissning. Hur skall vår jordbrukspolitik skötas? Vilka handelsavtal bör vi ingå med andra länder? Exakt vilka skatter skall vi behålla och vilka skall strykas? Åsikter har jag men jag skulle helst vilja slippa att vara med och besluta. Det lägger jag gärna på någon annan, någon som är expert inom området.

Expertstyre

Jag är inte ensam med tankar om expertstyre. 54 procent av de tillfrågade mellan 16-25 år tycker det är ett ganska eller mycket bra förslag att låta experter istället för riksdag och regering besluta vad de anser är bäst för landet.

Egentligen låter det absurt att vi inte har experter som fattar de beslut som påverkar oss alla. Istället är det nästan uteslutande yrkespolitiker utan varken högre eller relevant utbildning. Många har inte ens haft ett vanligt jobb utan gått via ungdomsförbund direkt in i maktens korridorer. Dessa tillhör en helt annan grupp människor än vi väljare. De har aldrig varit fattiga, aldrig haft svårt att hitta bostad, aldrig lidit under skattetrycket. De har inte sett sina föräldrar gå miste om adekvat vård på grund av vårdköer eller med svettiga händer väntat på att socialbidraget äntligen skall komma in så man kan köpa mat till sina barn.

Nu tycker jag inte nödvändigtvis att det är ”vanliga människor” som skall sitta vid makten. Det är knappast ett yrke som passar speciellt många. Men de som sitter där bör veta hur vi andra har det och faktiskt ha en äkta vilja att göra det bättre för sitt folk. I varje beslut de fattar måste svaret på frågan ”är detta det bästa jag kan göra för mitt folk” vara ja och inget annat.

Att en ledare fattar felaktiga beslut är något vi måste acceptera. Ingen kan i alla situationer alltid fatta det rätta beslutet, men viljan måste finnas där. Istället för lusten till makt eller berömmelse eller pengar är det lusten att vara en bra ledare som vill sitt folk väl som styr besluten.

Om det är sitt folk en ledare brinner för tar denne givetvis hjälp av experter för att fatta de bästa besluten. De bästa besluten för Sverige. Det måste inte heller nödvändigtvis vara en ledare, men att ha 349 stycken fungerar bevisligen inte speciellt bra.

En villkorad demokrati

Så. Allmän rösträtt infördes för kvinnor i Sverige 1919 och för män 1922. Det fanns dock fortfarande vissa villkor som måste uppfyllas. Fram till 1945 fick man inte rösta om man var omhändertagen av fattigvården eller var försatt i konkurs. Fram till 1989 fick inte de som var omyndigförklarade på grund av exempelvis psykisk sjukdom rösta.

Idag får egentligen alla som fyllt 18 lägga sin röst. Missbrukare, mördare, våldtäktsmän, i och utanför fängelset. De som gått på bidrag hela livet har lika mycket att säga till om som de som hela sitt liv slitit och betalat in till skattekistan.

En flerfaldigt dömd våldtäksaman med sadistiska tendensers röst räknas precis lika högt som den som vigt sitt liv å att osjälviskt hjälpa andra.

Något här skaver. Är alla verkligen lika lämpade att besluta om vårt lands framtid? Har alla förtjänat den rätten, även om de är lämpade? Jag tycker inte det.

Låt oss återinföra några, ganska grundläggande krav för att få rösta. Precis som min kollega Magnus Söderman tycker jag inte att fler borde rösta utan färre. Låt de som inte är intresserade slippa bördan att sätta sig in i långsamma partiledardebatter och hopplöst träiga ekonomiska kalkyler.

Jag tror inte att människor är speciellt politiska egentligen, särskilt inte om det inte gäller lokala frågor. De flesta vill bara leva sina liv i lugn och ro och tänka på de närmaste – sin familj och sina vänner. Man vill, som i ett företag, helst låta någon annan ta besluten och ta ansvaret.

Därför bör rösthetsandet genast sluta. Vill du inte rösta skall du slippa. Ingen kommer tjata på dig. Och vill du rösta får du faktiskt visa något intresse. Det behöver inte vara mer komplicerat än att man tvingas registrera sig några månader innan valet.

Du bör även visa att du gjort dig förtjänt av din rösträtt. För män är värnplikten ett skallkrav. Den som inte är beredd att försvara sitt land mot yttre fiende har inte heller rätt att vara med att bestämma. Det är inte heller orimligt att kräva att man bidragit mer till statskassan än man har tagit ut.

För kvinnan blir det något svårare. Denna magiska varelse skall inte behöva offras i krig. Kanske bör vi helt enkelt ändra systemet så att varje familj har en röst? Det är ju ändå familjen som är kärnan i ett samhälle – inte individerna.

Det är komplicerade frågor och det är inte helt lätt att komma med en perfekt lösning. Men vi måste inse att systemet som vi har idag inte fungerar. Det har satt oss i en situation där rikets framtid faktiskt står på spel. Vi måste våga fundera på alternativ.

Är jag då odemokratisk? Ja, och med stolthet. Ett system som inte fungerar måste förändras. De enda som tjänar på att vi uppehåller dagens demokrati är de längst upp, de som inte behöver ta konsekvenserna av sina beslut. De som låter oss andra lida, medan de stjäl våra pengar. Det är klart att de gärna vill ha kvar den liberala demokratin. Vi andra bör nog fundera på alternativ, även om det givetvis ligger långt in i framtiden att förändra vårt statsskick.

Jag förstår verkligen de unga människor som tröttnat på hur samhället ser ut. Jag förstår att de är trötta på att vara rädda, fattiga och att de inte känner något framtidshopp. Jag förstår verkligen att de vill slippa höra att de är vi som är ansvariga för allt som sker eftersom vi ju ”får rösta”. Låt dem slippa! Låt de som faktiskt bryr sig vara de enda som lämnar soffan på valdagen.

Själv skulle jag gärna ligga kvar, trygg i förvissningen om att andra, som vet mer, sköter den biten. Tyvärr är vi inte där än.


Vår senaste podcast

Lyssna på fler podcasts här
Kommentarer