Batikhäxan som vill byta medborgarskap

TOKKÄRRING . Siw Bank är 58 år gammal och bor i Tidaholm där hon arbetar som SFI-lärare. Hon lever, av allt att döma, ett gott liv. Tre barn har hon och en man (nåja, man och man). Hon har också ett afghanskt ensamkommande flyktingbarn – ja barn, faktiskt, det är nämligen så hon tagit honom till sig. Han är hennes barn. Detta är något hon upprepar i debattartikeln på DN .[membership] Barnet hennes – afghanen alltså – har inte asylskäl varför han ska lämna Sverige och återvända hem. Det gillar inte Siw Bank. Faktum är att hon älskar sitt afghanska barn mer än något annat på denna jord och kan inte med tanken på att han inte har här att göra: "Våren är som vackrast och solen ler mot oss. Liljekonvaljernas doft är magisk och förförande. Min barndoms älsklingsblomma smörbollen lyser som solen och försöker göra mig glad. Mitt i denna tid är livet som svårast. För hur ska man leva när man ser det man älskar högst av allt på denna jord vårt barn, sakta men säkert brytas ned fysiskt och mentalt."

Buhuhu ... Citatet ovan sätter tonen för hela hennes sliskiga inlägg i debatten – ett öppet brev till migrationsministern och Migrationsverkets generaldirektör. Så, vad är det hon vill? Kort sagt, hon erbjuder sig att avsäga sig sitt svenska medborgarskap, packa väskan och flytta till Afghanistan, om hennes "barn" får stanna i Sverige. "Eftersom det inte finns plats i detta lilla land för vår son vill jag ge min plats här i Sverige till min honom. För staten är det ett bra byte. Jag är 58 år och har inte så långt kvar till pension. Jag erbjuder mig att avstå mitt medborgarskap om vår son i gengäld kan få ett medborgarskap. Jag kommer snart bara vara en kostnad för staten medan min son kommer att kunna arbeta många år och bidra till samhället på många olika sätt. Han är ung, ambitiös, mycket kunnig och en fin tillgång till vårt samhälle. Ingen har hotat mig till livet i Afghanistan. Han är hotad till livet."

Det är ett uttalande som till intet förpliktigar, en mer avancerad form av uppropet #skickamigistället och därvidlag meningslöst. Jag tror inte att Bank på riktigt vill göra bytet, men jag ska inte ta gift på det. Kanske skulle hon det, jag skulle inte bli förvånad. Det finns en avgrund mellan oss och sådana som Siw Bank. Hon har tagit avsked från oss, från svenskarna och Sverige – för mig är hon inte en del av vårt folk. Hon är ett exempel på den urspårade altruismen som gjort att vi hamnat här. Hennes man ett exempel på den förklenade mannen som tillåtit det. Siw Bratt är också ett exempel på varför kvinnlig känslosamhet inte kan accepteras när beslut om större frågor ska fattas. Utifrån ett bredare perspektiv är hennes argument inte bara irrelevanta, de är direkt skadliga. Hon, och en legion av hennes likar, är beredda att offra allt för sina egna känslors skull – för att få må bra. Siw Bank och hennes likar – inte att förglömma den feministiska regeringen Löfven – lever och frodas (tär) på ett samhälle som i grunden karvades ut av hårt arbetande svenska män och kvinnor som inte satte sina egna känslor främst. Hon har den lyxen och det enda som står mellan henne och kaos är allt hon avskyr. Vad skulle hända om hennes värld blev verklighet? Öppna gränser, känslorna styr alla politiska beslut och så vidare. Hon skulle vara en av de första att gå åt när den hårda, känslokalla makten faller. Det är nästan så man hoppas. Jag vill inte ha Siw Banks "barn" i Sverige, han har inget här att göra. Men jag skulle nästan kunna tänka mig att gå med på bytet, bara för att få se henne stå där inför fullbordat faktum. Och eftersom jag inte är känslomässig på det sättet kan vi sedan låta henne återförenas med sitt barn, när han landar i Kabul med nästa plan. [/membership] [membership level="0"] Du behöver ha Svegot Plus för att läsa hela den här artikeln. Just nu kan du prova en vecka för bara 19 kronor med rabattkoden svegot19 .