Hat och hot. Hat och hot. Hat och hot. Detta mantra har blivit svenska politikers främsta slagord. De gör inte mycket annat än gnäller på hur synd det är om dem, och hur fruktansvärt det är för dem som viger sina liv åt Sveriges väl (läs att förstöra Sverige) att mötas av hånfulla och upprörda kommentarer i sociala medier.
Mp-språkröret Gustav Fridolin skriver på sin Facebooksida:
”Det första hatet kommer från nätets mörka sidor, men sprids som en löpeld till borgerliga ledarsidor. Förlöjligande bilder och lögner massproduceras. Och försvararna når inte ut i bruset, eller är i värsta fall tysta.”
Ska vi vara tacksamma för att de förstör Sverige?
Men halleda, som vi säger i Skåne. Tror Fridolin på fullt allvar att han och de andra politikerna som på en generation har förvandlat Sverige från ett blomstrande, tryggt och homogent samhälle till ett kaotiskt, våldsamt och splittrat Absurdistan, tror han att vi ska vara tacksamma mot honom och hans kolleger?
Förstår han verkligen inte vilken ilska som just nu kokar i folkdjupet? Inser han inte hur många människor som är fullständigt rasande på honom, Annie Lööf, Stefan Löfven och alla de andra som fyller vårt land med våldtäktsmän, mördare och bidragsparasiter? Hur är det möjligt att vara så fullständigt fjärmad från verkligheten?
I går blev jag intervjuad av en ung kvinna som studerar vid Linnéuniversitetet i Kalmar och tillsammans med två andra tjejer skriver en kandidatuppsats i marknadskommunikation. Hennes frågor till mig handlade om hur politiska partier kan bygga förtroende bland unga väljare.
Du behöver ha Svegot Plus för att läsa hela den här artikeln. Just nu kan du prova en vecka för bara 19 kronor med rabattkoden svegot19.
Diskussion om den här artikeln