Vi lever i en tid när det som förr kallades normalt ständigt ifrågasätts och dekonstrueras i allt snabbare takt. Nedbrytandet av det som traditionellt och empiriskt sett betraktats som det naturliga eller normaltillståndet har gått så långt att bara användandet av ordet normal idag — använt i en politiskt inkorrekt kontext — kan väcka nästan hysterisk anstöt hos känsliga personer. Ordet normal har därför utvecklats till en väldigt laddad, känslomässig och politisk term.
Någonting som nyligen fick mig att fundera över hur ordet normalt tillämpas i samtidsdebatten var när jag lyssnade till ett avsnitt av Sveriges Radio P1:s program Kropp och själ från några år tillbaka som handlade om mejeriprodukters inverkan på befolkningen och den ökade laktosintoleransen i samhället. Inbjuden till samtalet som sakkunnig var en barnläkare från Södertälje sjukhus som under flera år drivit tesen att det sker en omfattande över- och feldiagnosering av laktosintolerans i det svenska samhället, tio minuter in i programmet utvecklar läkaren sitt resonemang för programledaren och ett intressant meningsutbyte sker:
Barnläkaren: Det är många barn som egentligen får den här diagnosen i onödan, som det sades tidigare i reportaget så har det blivit vanligare och vanligare att man är laktosintolerant, men det är inte alls alla barn som får den här diagnosen, som verkligen har det tillståndet.
Programledaren: Så du menar att de inte är laktosintoleranta?
Barnläkaren: Nej, många gånger tror jag inte det. Vi har så att säga satt en sjukdomsetikett på ett tillstånd som egentligen är normalt eftersom 70 procent av jordens befolkning inte tål laktos som vuxna. Det är vi, i norra Europa som har vant oss vid det här med att dricka mjölk och det har att göra med evolutionen. Vi har levt under karga förhållanden och har då lärt oss att dricka kornas mjölk, och de av oss som föddes för låt oss säga 10- 15 000 år sedan fick en mutation som gjorde att de klarade av att dricka komjölk, och de hade en mycket bättre överlevnadspotential och därför har vi fått den mutationen som vi nu ser som normal, för att de flesta av oss tål mjölk som vuxna men i större delen av världen så dricker man inte mjölk som vuxen.
Programledaren: Så i det här fallet är det vi som är onormala, och alla andra som är normala?
Barnläkaren: Ja, egentligen kan man säga det.
Programledaren: Men vad finns det för poäng med att man inte tål att dricka komjölk, det är ju ändå nyttigt?
Barnläkaren: Absolut det är jättenyttigt, och det är därför vi klarat oss så bra — vi har fått den här mutationen som gör att vi klarar att dricka komjölk — men laktosintoleransen som vi talar om börjar aldrig när man är barn, den börjar i princip aldrig före skolåldern, och det testet som man kan ta är ett gentest och det visar om man har den genetiska dispositionen att utveckla laktosintolerans som vuxen.
Ordväxlingen mellan radiojournalisten och läkaren är tankeväckande på flera sätt. En aspekt är definitionen av hur orden används, både vad som kallas onormalt och normalt men också vad som klassificeras som ”vi”. Implicit så kallas svenskar eller nordeuropéer ”vi” under samtalet, det är annars någonting som speciellt Sveriges radios journalister som regel ifrågasätter när exempelvis Jimmie Åkesson sitter i studion och säger ”vi”, då dröjer det inte länge innan den reflexiva motfrågan: ”vilka är vi, hur definierar du vi” kommer. Faktiskt så är det som läkaren säger i inslaget betydligt mer radikalt än något uttalande från en betydande sverigedemokrat det senaste decenniet. Han beskriver öppet hur naturen format olika etniska gruppers fysiologi, och gjort dem olika.
Den andra anmärkningsvärda kommentaren är programledarens respons när läkaren förklarar att nordeuropéer de facto har genetiskt nedärvda positiva egenskap som baseras på etnisk grund, och att det är förhållandevis unikt jämfört med alla andra folk, den ryggradsmässiga reaktionen blir då att konstatera att det är svenskarna som är onormala. Förutom att det kan ses som en undermedveten politiskt korrekt reaktion — att direkt känna behovet att nedvärdera svenskarna eftersom en expert precis förklarat varför bland annat svenskar är genetiskt överlägsna andra folk inom ett visst område, men det öppnar också upp för ett egentligen självklart, men idag kontroversiellt konstaterande nämligen: Vad som är normalt för en etnisk grupp är inte normalt för en annan.
Om vi vänder på SR-programledarens uttalande om att svenskar borde betraktas som onormala på grund av våra egenskaper så skulle man kunna göra ett omvänt tankeexperiment, jag läser nu att diagnostiseringen av DAMP och ADHD ökar i Sverige, samt att fler och fler elever blir satta i särskola på grund av olika typer av utvecklingsstörningar (och att barn med icke-europeisk bakgrund är överrepresenterade i dessa sammanhang) kan det då även i detta fallet vara så att barnläkaren från Södertäljes teori även kan appliceras här, är exempelvis ADHD och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som vi klassar som sjukdomstillstånd också fel- och överdiagnostiserade? Om programmet istället skulle handla om ADHD och läkaren talade om hur barnen i Rosengård diagnosticerades felaktigt och istället sade:
Programledare: Så du menar att de flesta barnen i Rosengård inte har ADHD?
Barnläkare: Nej, många gånger tror jag inte det. Vi har så att säga satt en sjukdomsetikett på ett tillstånd som egentligen är normalt i Afrika och Mellanöstern. Det är vi, i norra Europa som har anpassat vår impulsivitet utifrån våra förutsättningar, och det har att göra med evolutionen. Vi har levt under karga förhållanden och har då lärt oss att kontrollera vårt konsekvenstänkande på ett annat sätt.
Egentligen är det ingen större skillnad på uttalandena logikmässigt, med resonemanget som fördes gällande laktosintolerans hos 70 procent av jordens befolkning så borde det också tänkas vara rimligt att problem med att kontrollera impulser, koncentrationen och högre grader av våldsbenägenhet (alla tre dokumenterade egenskaper som är överrepresenterade bland icke-européer i Sverige) inte kan relateras till sjukdomstillstånd hos icke-européer utan som läkaren förklarade: Det är helt enkelt normalt för dem. Samma princip gäller intelligenskvoter, förmodligen är inte den större delen av de nyanlända barnen från Somalia som hamnar i särskola det som i Sverige kategoriseras som svagt begåvade och lider av funktionsnedsättningar utan även där kanske det kan vara normaltillståndet för deras etniska grupp.
En sak är säker, normal är ett fluktuerande begrepp, idag mer än någonsin. Men om vi nordeuropéer och svenskar verkligen är onormala, då kanske hela Europa med all sin historia och civilisation också är onormal, det normala kanske inte är att bygga rymdraketer, bilar, flygplan och datorer — men frågan är då om det inte kan vara så att det just det onormala är någonting bra, att det unika är önskvärt och bra, kanske borde det onormala bevaras av den anledningen. Så är svenskars egenskaper snart onormala i Sverige, det får vi verkligen inte hoppas.
