Så är valet i Tyskland avklarat och det som inte fick hända, om man frågar etablissemanget, hände. Alternativ för Tyskland tog hem det och de gamla partierna gick det åt skogen för. Det finns mycket att glädjas åt för oss.
Alternativ för Tyskland gick något litet bättre än väntat och deras inträde på arenan som tredje största parti (i ett land som slagit sig på bröstet om att det inte får finnas något parti till höger om kristdemokraterna) chockade etablissemanget… trots att det var väntat. Antagligen har de levt som i limbo och en hel del på hoppet; kanske, kanske kommer AfD inte att gå så bra som det verkar, bara vi kniper igen ögonen och hoppas, tänkte de men icke.
Nu i efterhand står förklaringarna till partiets framgång som spön i backen och de handlar i allt väsentligt om att majoriteten av rösterna på dem var proteströster mot övriga partier eller – i vart fall – att det inte hade att göra med massinvandringen till Tyskland som CDU och SPD ansvarat för. Vi skall tro att knappt någon, egentligen och på riktigt, tror på eller tycker om AfD. Som vanligt alltså, huvudet i sanden och hitta på den egna verkligheten.
Men väl bekomme. Värre vore kanske om de gamla partierna erkände vad det handlar om och ändrade sin politik till den grad att de satte stopp för oppositionen utan att för den skulle ta itu med de verkliga problemen. Jag ser flera sätt som man skulle kunna göra det, men etablissemanget kan inte erkänna att de gjort bort sig. Det ska vi tacka vår lyckliga stjärna för.
Men åter till AfD och valresultatet. Varför ska vi som etnonationalister och traditionalister glädja oss åt det? Har de inte en lesbisk partiledare som är “gift” och har barn? Och har vi inte sett bilder där partiföreträdare står med Israels flagga? Jo visst. Men vi har också hört hur den andra partiledaren sagt att tyskarna inte ska skämmas för de soldater som stred och föll i de två världskrigen… något man inte säger i Tyskland.
AfD bryter mängder av “skall icke” i Tyskland och genom att de nu blir tredje största parti kommer dessa tabun att förlora än mer i styrka – och det, bara det i sig självt, är värt att fira. Därtill kommer en massa andra orsaker; våra frågor kommer att lyftas i parlamentet eftersom allt pekar åt att AfD inte har för avsikt att låta etablissemanget komma undan, ett etablissemang som beslutat, precis som i Sverige, att man inte kommer att släppa in det tredje största partiet i värmen.
Sista av allt är det så att AfD:s framgång visar, med all önskvärd tydlighet, att den nationella renässansen i Europa fortsätter. Och det är definitivt något att glädjas åt.
