Andrej Tarkovskijs filmkonst

Det folk anser vara kvalitetsfilm idag är ett skämt mot vad som en gång var, en person som aldrig kompromissade med sitt konstnärliga filmskapande var den ryske regissören Andrej Tarkovskij. Det här är en redogörelse av hans filmkonst — film för film — för att väcka nyfikenhet och intresse

“Modern art has taken the wrong turn in abandoning the search for the meaning of existence in order to affirm the value of the individual for his own sake.” – Andrej Tarkovskij

Den moderna filmindustrin har förlorat all form av konstnärlig integritet och har helt reducerats till ren och skär underhållning, en person som alltid prioriterade konsten inom film och aldrig kompromissade med sina artistiska visioner var den ryske regissören Andrej Tarkovskij. Tarkovskijs filmer är särskilt tänkvärda idag eftersom det samtida filmskapandet befinner sig i en djup kreativ svacka präglat av ett politiserat och kommersiellt tänkande där kvalitet och djup ses som sekundära egenskaper.

Det är dock en förenkling att säga att det endast är den moderna filmindustrin som förändrats, det handlar också om en förändring hos människan, en kulturell förändring av vad vi vill se, vad vi uppskattar, vad vi ser som vackert och vad vi ser som konst. Dagens människa med ett allt mer krympande koncentrationsspann skulle förmodligen inte kunna sitta igenom den första timmen av en film regisserad av Tarkovskij utan att behöva sträcka sig efter mobiltelefonen, och det är någonting som smärtsamt tydligt reflekteras i den nutida filmbranschen med sönderklippta produktioner anpassade för en allt dummare publik. Därför fungerar Tarkovskij som en extrem motpol till detta med sina långsamma svepande tagningar över atmosfäriska vatten- och skogslandskap och med en ständig respekt för betraktaren; genom att inte känna behovet att förklara exakt allting som händer på duken utan istället låta tittaren tänka och själv och dra sina egna slutsatser.

Andrej Tarkovskij hade ett intressant perspektiv att se på filmskapande, hans filosofi och tankesätt var att han som regissör genom att ha kontroll över allt som kameran filmar och skådespelarnas reaktioner, rörelser och dialog: kunde kontrollera tiden. Tarkovskij beskrev filmskapandet som att att skulptera i tiden. Det man ser på hans filmer är exakt de specifika ögonblicken som han själv orkestrerat och valt att spela in, och det märks genom alla hans produktioner. Filmerna är antingen så långa eller så korta som de behöver vara, det finns aldrig några onödiga eller överflödiga scener utan allt flyter samman på ett väldigt skickligt sätt.

Ivanovo detstvo (Ivans barndom, 1962).

Tarkovskijs långfilmsdebut var filmen Ivans barndom från 1962. Filmen utspelar sig under andra världskriget och handlar om den unge pojken Ivan som förlorat sin familj tidigt under kriget och numera agerar som spaningssoldat för röda armén vid fronten. En väldigt intressant aspekt med filmen är att även fast den bara är gjord 17 år efter andra världskrigets slut samt att den är producerad och finansierad av den sovjetiska staten så är den betydligt mer neutral och icke-propagandistisk än de flesta krigsfilmerna som idag produceras i Väst. Filmens handling centrerar kring det som titeln säger Ivans (förlorade) barndom. Det är nästan heller inga krigsscener där tyskarna visas utan det mesta ses utifrån den ryska arméns perspektiv och förutom artillerield och en enstaka scen i slutet av filmen så får vi aldrig se några tyska soldater över huvud taget. Har man sett Tarkovskijs senare filmer så är Ivans barndom också intressant eftersom vi ser regissören experimentera med surrealistiska scener och olika kameravinklar som skulle återkomma i framtida filmer.

Andrei Rublev (Den yttersta domen, 1966).

Tarkovskijs andra film är ett episkt drama som handlar om den kända ryske konstnären, munken och ikonmålaren Andrei Rublev som under 1400-talet målade konstinteriörerna i flera kloster och kyrkor. Filmen färdigställdes 1966 men censurerades av sovjetiska myndigheter, och eftersom Tarkovskij initialt vägrade klippa om filmen visades den först 1969 på filmfestivalen i Cannes, och det skulle dröja fram till 1971 innan filmen visades på biografer i Sovjetunionen. Vid tillfället 1966 hade Tarkovskij tillgång till teknologin att spela in Andrei Rublev i färg istället för i svartvitt som vid hans första film, men Tarkovskij tvekade och kände att färg skulle distrahera tittarna från filmens budskap och gjorde den artistiska avvägningen att bara inkludera färgfilm de sista tio minuterna av filmen för att visa bilder inifrån kyrkor på den riktige Rublevs konstverk. Den längsta och mest oklippta versionen av filmen som vi kan se idag är runt tre timmar lång, och kan bäst beskrivas som storslagen med hundratals kanske uppemot tusentals statister medverkande. Filmen har en väldigt ledigt och oansträngt förhållande till huvudpersonen, och försöker varken glorifiera Rublev som historisk gestalt eller dåvarande Ryssland; tvärtom (kanske därav statens villighet till censur) porträtterar Tarkovskij en intressant och nyanserad bild av det tidigt krist-ortodoxa Ryssland där stora problem som korrupta ryska krigsherrar, svält, fattigdom och räder från tatarerna ständigt plågar befolkningen, även Rublev själv visas som en man som tvivlar på sig själv, sin tro och sin begåvning. Andrei Rublev är ett typexempel på en sådan film som man blir förundrad över hur den ens gick att koordinera och färdigställa när man ser slutresultatet.

Solaris (1972).

Andrej Tarkovskijs tredje film är också hans första och enda rymd-sci-fi, baserad på romanen med samma namn av Stanislaw Lem så handlar filmen om ett framtida scenario där människan börjat utforska universum och letar efter intelligent liv på andra planeter. Någonting som väckt vetenskapsmännens intresse är vattenplaneten Solaris som man fångat upp konstiga signaler ifrån, vilket gjort att en rymdstation med forskare placerats i planetens omloppsbana. Problemet är bara att vetenskapsmännen på Jorden inte får någon relevant data ifrån forskarna utan bara konstiga meddelanden att de bevittnat bisarra fenomen på planetens vattenfyllda yta samt att vissa av dem har haft syner av döda släktingar och familjemedlemmar ombord på rymdstationen, därför väljer vetenskapsmännen på Jorden att skicka ditt en psykolog som också är filmens huvudperson. Efter den tidigare filmen om Andrei Rublev så valde Tarkovskij att ändra på sin tidigare policy och göra Solaris till sin första färgfilm och det märks, introduktionsscenen är kanske den allra mest estetiskt tilltalande i hela Tarkovskijs filmarsenal.

Zerkalo (Spegeln, 1975).

Spegeln är en film där Tarkovskij drar sig tillbaka från det tidigare storslagna filmpremisserna om rymden och stora äventyr och istället fokuserar på en mans mest intrikata minnen och hågkomster. Filmen handlar om en sjuk och döende man som i bilder och filmsekvenser minns tillbaka på sitt liv och barndom. Spegeln är en bitvis surrealistisk film som utspelar sig i kronologisk oordning där handlingen hoppar i tiden utefter vad mannen drömmer och minns tillbaka till. Initialt fick Spegeln ljumma recensioner och ansågs allt för experimentellt diffus och beskrevs av vissa recensenter som handlingslös, men filmen markerar på ett sätt en viktig punkt i Tarkovskijs karriär där hans kändisskap och framgångar från tidigare produktioner inte verkar ha påverkat varken hans idealistiska filmskapande eller vilja att fortsätta utvecklas som regissör, i och med Spegeln väljer Tarkovskij att fortsätta gå utanför sin komfortzon även fast det kommersiellt sätt inte var det bästa valet för hans karriär. I efterhand Spegeln fått återupprättelse och räknas idag som ett av Tarkovskijs mest fantasifulla och uppskattade verk.

Stalker (1979).

Andrej Tarkovskijs femte film Stalker räknas av många som hans mest mystiska och har med åren blivit hans allra mest omdebatterade och kända film. Handlingen är löst baserad på bröderna Strugatskijs roman Picknick vid vägkanten, och filmen börjar med en berättartext som förklarar att några år innan filmen utspelar sig har det skett en mystisk händelse i ett okänt land någonstans på den östeuropeiska landsbygden; kan det ha varit ett meteoritnedslag, en kraschad utomjordisk farkost — för helt plötsligt är militären väldigt intresserade och spärrar snabbt av ett stort område där ingen tillåts gå in. Platsen kallas i folkmun för ”zonen” och det sägs att konstiga saker inträffar där som onaturliga väderfenomen samt att våra naturvetenskapliga lagar som vi känner till dem inte gäller där, vissa påstår till och med att zonen själv är vid medvetande och inte tillåter vem som helst att vistas där. Med åren har längtan att exploatera zonens magiska egenskaper ökat och allt fler människor vill prova lyckan att ta sig in i det förbjudna området eftersom det ryktas om att det finns ett rum i zonens centrum där dina djupaste önskningar går i uppfyllelse, problemet är bara zonens faror och de militära avspärrningarna. Efterfrågan på vägvisning till och genom zonen har gett upphov till så kallade ”Stalkers”, som egentligen är ett ord på en person som sägs ha en speciell mental kontakt med zonen och därför kan orientera sig i den, dessa vägvisare tjänar nu pengar på att leda folk in till zonen. Filmens handling tar därför sin början i en liten stad på ett kafé där två personer som endast identifieras med sina arbetstitlar: författaren och professorn, har bestämt träff med en vägvisare/Stalker angående hur de tre ska navigera genom zonen.

Filmen är intressant på många sätt, speciellt eftersom den lämnar så mycket öppet för tolkning till den tänkande tittaren. Kontrasterna mellan karaktärerna och deras filosofier och målsättningar är egentligen en dragkamp mellan ett mer vetenskapligt tänkande och ett mer spirituellt synsätt, de tre karaktärerna representerar på så sätt tre olika människotyper och inriktningar, de är alla tre i zonen av olika anledningar, och frågan ställs subtilt vad de egentligen vill ha ut av livet.

Tekniskt och artistiskt skulle man kunna säga att Tarkovskij blommar ut som regissör under Stalker, här applicerar han alla sina tidigare experimentella finesser på ett balanserat vis. Färgsättningen och fotot är speciellt iögonfallande, i början när huvudpersonerna vistas i det östeuropeiska nedgångna industrilandskapet är kulörerna mörka och dystra, ett gul-brunaktigt filter illustrerar de sovjetiska vägspärrarna och taggtrådsomgivningarna, men när de väl äntrar zonen ändras färgsättningen oväntat och det färglösa skimret byts mot en naturlig färgrik grönska, ett helt mästerligt sätt att exponera zonens magiska atmosfär utan att någon karaktär behöver kommentera det.

Den sovjetiska statliga filmkommittén kritiserade Stalker vid den första provvisningen, och kallade den långsam och odynamisk, till vilket Tarkovskij svarade: ”Filmen måste vara långsammare och tråkigare i början så att tittarna som gick in i fel filmsalong har tid att lämna innan huvudspelet börjar.”

Nostalghia (1983).

Nostalghia var den första filmen Tarkovskij skapade utanför Sovjetunionen, och spelades in i Italien först med stöd från den sovjetiska staten men när stödet drogs in, och när sedermera de sovjetiska myndigheterna hindrade filmen från att vinna Guldpalmen i Cannes blev det droppen för Tarkovskij som lovade att aldrig mer spela in någon film i Sovjetunionen och gick i exil. Filmen handlar om en rysk författare som reser runt i Italien för att lära sig om en rysk kompositör som gjorde samma resa på 1800-talet. Precis som i Stalker använder Tarkovskij ljud och framför allt avsaknaden av ljud att skapa en speciell känsla av tystnad och atmosfär, Tarkovskijs återkommande tema med natur, vatten och regn används flitigt i Nostalghia, för svenskar kan det vara intressant att veta att dramatenskådespelaren Erland Josephson medverkar i filmen, vilket han också skulle göra i Tarkovskijs sista film.

Offret (The Sacrifice, 1986).

Offret skulle bli Andrej Tarkovskijs sista film, då han dog endast 54 år gammal i lungcancer. Offret är en särskilt intressant produktion för oss svenskar för den spelades nämligen in i Sverige på en liten ö i närheten av Gotland, med svenska skådespelare och svenskt manus. Anledningen till detta var att Tarkovskij blivit inbjuden till Sverige av Svenska Filminstitutet och på det sättet träffat många av Ingmar Bergmans medarbetare som exempelvis Bergmans filmfotograf Sven Nykvist som anställdes till projektet, skådespelare som togs in var Erland Josephson som medverkade i Nostalghia, Allan Edwall och Sven Wollter. Offret handlar om Alexander spelad av Josephson som bor på en liten ö med sin familj. En dag när familjen hör lågflygande jaktplan ovanför huset blir de oroliga och slår på sin TV, och då får de reda på att tredje världskriget håller på att bryta ut, och att ett möjligt kärnvapenkrig är nära att inträffa. Detta gör Alexander helt förtvivlad och han lovar att offra allt han håller kärt även om det innebär att han måste lämna sin familj om bara inte kriget inträffar. Offret är en annorlunda upplevelse om man sett Tarkovskijs tidigare filmer, och är inte en film man bör se som sin första Tarkovskijfilm. Filmen påminner på många förklarliga sätt om Bergmans filmer, och är mer teatralisk än regissörens tidigare filmer. Det karaktäristiska unikt vackra fotot och de långa tagningarna är dock någonting som skiljer sig från Bergmans egna filmer, en intressant anekdot om filminspelningen som säger mycket om Tarkovskij som person är att i en scen så brinner ett hus ner i en tagning som varar hela 6 minuter utan avbrott, dock envisades Andrej med att bara vilja använda en kamera för tagningen, vilket gjorde att när tagningen och kameran misslyckades fick man helt enkelt bygga upp ett nytt hus (som speciellt hade tillverkats för filmen) och bränna ner det igen för att scenen skulle bli perfekt.

Avslutningsvis skulle jag – även om det kan uppfattas som pretentiöst – vilja nämna att det kan vara bra att se en Tarkovskijsfilm två gånger innan man utvärderar den, först och främst kan det vara svårt att hänga med i det ryska språket samt det delvis långsamma tempot så jag brukade se första filmvisningen lite som en uppvärmning för att få ett grepp och handlingen och vad karaktärerna talar om, vid andra titten är det lättare att fokusera på det visuella bildspråket och ljudet och inte nödvändigtvis behöva läsa all dialog. När jag såg filmerna för första gången fattade jag inte initialt tycke för dem, förutom att jag tyckte de var intressanta nog att återkomma till. Efter att ha återkommit och tittat en andra gång, finner jag dock att dessa långsamma ögonblick och täta dialoger är där filmernas sanna kraft ligger.

Egentligen skulle det kunna beskrivas som en mental avgiftning från den moderna filmvärlden att se Tarkovskijs filmer, det är inte lätt att gå direkt från det ena till den andra, utan det är en omställningsprocess som kan vara svår. Jag skrev inledningsvis att det är som om många av dessa äldre filmer är gjorda för en annan typ av människa än dagens gemene man, och det kan därför vara nyttigt att gå tillbaka i tiden och titta och resonera kring vad som förändrats hos oss.

{"cart_token":"","hash":"","cart_data":""}