Bra att vi lär oss om ond bråd död

Kriget är ett faktum sedan den 24 februari då Ryssland invaderade Ukraina. Ingen kan göra det som skett sedan dess och som sker i detta nu ogjort. I grund och botten är det för tillfället bara Vladimir Putin som kan sätta stopp för eländet. Vi alla gör vad vi kan, förstås. Dels för att protestera mot vad som händer, men också genom att hjälpa till så gott vi kan; vi skänker pengar, en del öppnar sina hem för kvinnor och barn som tvingats fly. Somliga reser som frivilliga till kriget, andra ställer upp och kör nödhjälp åt ena hållet och flyktingar åt andra. Ovan molnen är himlen alltid blå och efter regn kommer solsken, så är det.

Nödvändiga lärdomar

Det senaste krigen i Europa har utspelat sig i det forna Jugoslavien. Inget av dem har dock givit den ödesmättade känsla som kriget i Ukraina. Det känns som att det är närmare nu, att det hotar oss på ett helt annat sätt. Sverige å sin sida har inte varit i krig sedan 1814 (då vi tågade mot Norge). Svenskarna är alltså ett folk som är krigsskadat genom avsaknaden av krig. Därför tar finnarna det som händer nu lite bättre, de blir inte lika rädda som vi, tror jag.

Svensken har tjänat mycket på att Sverige hållits utanför de stora krig som plågat Europa (och världen), men det är inte ensidigt positivt. Vi har i och med den långa tiden av fred vaggats in i naivitet och fått en skev syn på hur världen faktiskt är beskaffad. Vi har tyckt oss ha tid och råd att ägna oss åt underliga sociala experiment istället för att hålla garden uppe. Så nu står vi här, förfasade över krigets brutala logik och handfallna inför det faktum att våldet är ett av flera verktyg en stat har i sin verktygslåda.

Men varför denna gång och inte de eviga krigen i Mellanöstern? Varför inte Saudis fruktansvärda krig mot Jemen eller Rysslands intrång i Georgien? Inte ens kriget i Afghanistan, som vi läst och hört om i alla år, har väckt oss ut vår fredsdvala. Enkelt. De ligger för långt bort och drabbar människor som vi inte känner mycket gemenskap med. Människor är enkla på det sättet och det är inget att skämmas för; din empati minskar med avstånd och igenkänning, du är programmerad så eftersom naturen inte vill att du ödslar på känslor.

Därför krävdes det ett krig i Ukraina för att verkligheten skulle komma ikapp.

Bye bye liberalt flum?

Det är sällan klokt att dra för stora växlar på något men jag vågar ändå sticka ut hakan och hävda att toleransen för liberalt flum inte kommer vara lika hög framledes. Att Ukraina lyckas stå emot Ryssland så väl hittills beror på deras mentalitet och en försvarsvilja utan like. De vet vilka de är, vartåt de är på väg och det arv de har att vårda och lämna efter sig. Det är inte 25 poäng genusstudier och manstrosor eller utbildning om att en ”penisbärare kan bli gravid” som får Ukrainas söner och döttrar att spotta i nävarna och vägra släppa en djävul över bron.

Detta begriper också en lattesurplande tönt i Midsommarkransen trots medlemskap i MP. Även om insikten är helt omedveten.

När vi ser ond bråd död i Ukraina inser vi att det också kan hända här. Det trodde vi nog inte ändå. Snabbt gick det också, mellan ord och handling. Det är lite som med uppvaknandet i samband med corona, om du minns, då det visade sig att Sverige inte hade någon förberedelse alls. Ladorna var tomma, rivna och i deras ställe hade mångkulturella genuscertifierade lokaler för så kallade flyktingar rests … typ.

Det gäller inte bara folk i gemen. Också politiker och tyckare av olika de slag har kvicknat till. Visst, det grundläggande liberala flummet kommer finnas kvar (för att bli av med det krävs en grundläggande omdaning av samhället), men det kommer ske förändringar. Att se Ukrainas kamp för frihet kommer inte gå obemärkt förbi.

Vill du ha På gamla och nya stigar i mobilen?
Du kan antingen prenumerera via vårt RSS-flöde, eller använda någon av följande tjänster:

Apple Podcasts
Spotify
Google Podcasts
Overcast
Castro
Pocket Casts
PodcastAddict

Mandom, mod och morske män

Vi kan ta för säkert att det liberala väst kommer gå stärkt ur det som sker, oavsett hur det slutar. Att Sveriges väg mot Nato nu är inne på upploppet är heller ingen högoddsare. Det är som det är och vi måste finna vår väg i denna nya ordning som kommer. Den nationella tredje positionen kan inte tveka eller hänga upp sig på nostalgiskt gnäll.

Antingen tjurar man över att hemvärnet fått ta emot massor med ansökningar eftersom ”de kommer försvara sossar och bla bla…” eller så blir man glad över det, eftersom det är svenskar som äntligen kommit på att Sverige finns och är värt att försvara. Vi bör snarare fundera över det metapolitiska och kulturella betydelsen av en nyväckt blågul försvarsvilja.

Maten, elen, drivmedel etc. kommer bli dyrare. Det kommer vi inte undan. Men låt oss som opposition se glaset halvfullt. Den ”nöd” som väntar är inget i jämförelse med hur svensken en gång haft det, eller hur? Och någonstans har vi väl alla kommit till slutsatsen att det överflöd vi haft egentligen inte gör något bättre. Och skulle vårt överflöd skäras ned med hälften, så har vi fortfarande ett rejält överflöd med hur det var för inte så länge sedan.

Lärdomen är att goda tider komma och goda tider gå; onda tider kommer vi lida av då och då. Ibland överflöd, ibland brist. Till och med landets gränser kan ändras. Och du själv kommer vandra vidare vad det lider. Folket däremot, det har alla möjligheter att bestå. Det är således folket och de grundläggande principer som vi håller kära som vi ska fokusera på. Och jag tror svensken håller på att återupptäcka det nu. Låt oss hjälpa till med den saken.