Inga produkter i varukorgen.
Ode till platsen som blev mitt Heimat
När den moderna världen berövar oss på fasta punkter, kan man hitta dem på de mest oväntade ställen.
Jag klev in hos dig för första gången sent 1980-tal. Med morfar. Doften av öl och betong och söt tobak var påtaglig, men inte kunde jag då veta att just den doften skulle bli min madeleinekaka. Varje gång något doftar ens i närheten av vad du gjorde minns jag tillbaka på de nästan trettio åren vi fick tillsammans.
Det första besöket utan vuxet sällskap, när jag klämde in mig på ståplats. Dina träbänkar och de slitna utrymmena som andades mer historia än alla Stockholms muséer tillsammans. Den evighetslånga urinoaren och dina blaskiga öl.
Hos dig visste jag vem var. Var jag kom ifrån.
Uppvuxen i en förort, långt ifrån någon släktgård och utan djupa rötter i platsen där jag lekte, har jag alltid undrat var mitt Heimat låg. Men du var ju där hela tiden. När jag var hos dig var jag på samma plats som min far skrikit sig hes, där min morfar sjungit och där hans far charmades av tigerränderna.
Det finns ingen jag delat så många känslor med som du. Tillsammans har vi skrattat, gråtit och förargats. Hos dig fick jag hundratals nya vänner, hos dig blev jag förälskad, hos dig blev jag kysst och hos dig blev jag övergiven. Men jag kom alltid tillbaka. Du var ju mitt vardagsrum, min borg, mitt Heimat.
Hos dig slogs jag med min första polis, fick mitt finger brutet av en ordningsvakts våldsamma stampande och hos dig fick jag lära mig hur pepparsprej smakar. Det är inget jag rekommenderar, men det är något jag aldrig vill få ogjort. Det stärkte vår relation. För det var hos dig jag tände min första bengal och det var hos dig jag för första gången fick uppleva eufori.
Ingenting slår den känslan.
Min dröm var att ta med min son till dig. För att fortsätta traditionen. Göra dig till hans Heimat också. Men det kommer aldrig att ske. För nu finns du inte mer.
När jag kan besöker jag platsen där du låg. Den är skändad. Doften är borta. Ibland kan jag förnimma skratten och sången och glädjen och kärleken. Jag är livrädd att glömma bort vad vi en gång hade. Minnena är nämligen allt jag har kvar.
Jag var inte färdig med dig. Det hade jag nog aldrig kunnat bli.
Varför lämnade du mig?
Varför går man inte lika gärna på den nya arenan som ligger intill ?
Jag tycker det är sorgligare att se hur lagen byter skepnad från ett år till ett annat.
Spelare som kommer från andra sidan jordklotet och spelar några månader, och sen går till nästa arbetsgivare.
Med noll klubbkänsla och noll identitet med platsen de verkar på.
Legosoldater.
Ett lags största attraktion är den lokala förankringen.
Jag håller så klart med dig i problembeskrivningen, och det är ett jätteproblem. Men spelarna är just legosoldater; föreningen och lokalförankringen är något annat.
Hursomhelst, jag går så klart till nya arenan när jag kan. Men det är inte platsen jag växte upp på. Det är skillnaden.
Min dröm var också att få ta med min son till platsen i mitt hjärta.
Ibland grips jag av plötslig panik när jag igen för tusende gången inser att Söderstadion inte längre finns.
Det gör ont att gå förbi där varje dag till jobbet. Hoppas min son ska få känna likadant för nya arenan som jag gjorde för Söderstadion men det känns svårt.
Den var fin.