Nu får det vara slut med att stryka Sverigedemokraterna medhårs

Det var länge sedan som jag gav upp om Sverigedemokraterna egentligen. Det var nog någon gång i samband med att Anders Klarström hoppade av som jag kände att det var nog. Framförallt var det dock av politiska skäl; SD:s politik passade mig inte. Jag fick aldrig grepp om den egentligen, de saknade ideologi. Det gör de än i dag. För är det inte fantastiskt att ett parti som säger sig vara sossar av den gamla skolan ligger till sängs med liberaler av olika schatteringar? Eller att de kallar sig Sverigevänner men inte vill (eller vågar) vara Sveriges vänner på riktigt. Vänskap ställer krav, krav de vägrar uppfylla.

SD röstade för fler utlänningar till Kalmar

Om man ska kunna ta ett parti som Sverigedemokraterna på allvar så måste de vara i opposition mot varjehanda politik som är dålig för Sverige och svenskarna. Det duger inte att spela politiskt fulspel bara för att få komma närmare köttgrytorna. Självklart ska man vara taktisk och delvis beredd att göra avkall på sådant som inte är grundläggande principer, men någon gräns måste väl ändå finnas? Jag menar, de har ju kastat ut folk för att de läser fel böcker eller frustrerat sagt eller skrivit plumpa saker om utlänningar, så någon benhård lojalitet mot sina företrädare finns inte. Alla sitter väldigt lösa i partiet verkar det som.

Men inte om man som SD:are röstar för att fylla sin hemkommun med utlänningar, nej, då är det frid och fröjd. Ja, det har hänt igen, en SD-politiker visar sig vara en dålig vän till Sverige. I Kalmar klubbades under måndagen den 31 januari, en ny strategi för ”etnisk och kulturell inkludering 2022-2025” igenom, läser jag på Samnytt. Förslaget gick igenom utan omröstning eftersom nästan alla var för det. SD:s representanter var det definitivt.

I detta förslag kan man bland annat läsa att ”det övergripandet målet är att öka andelen utrikes födda i Kalmar län.” Och nu är det bestämt, nu är det bara att köra på. Och SD var för det hela. Mot förslaget var den uteslutna SD:aren Thoralf Alfsson; en av många som rensats ut från partiet för att han bland annat ska ha kritiserat ”utvecklingen av samhället som ni beskyller på individer med en annan bakgrund än svensk”.

Jag har sagt det förut och säger det inte. SD-företrädare är dåliga kompisar och vänner till Sverige är de då rakt inte.

Vill du ha På gamla och nya stigar i mobilen?
Du kan antingen prenumerera via vårt RSS-flöde, eller använda någon av följande tjänster:

Apple Podcasts
Spotify
Google Podcasts
Overcast
Castro
Pocket Casts
PodcastAddict

Sekterismen i Sverigedemokraterna

Jag vet att många kommer vifta undan också detta. Det finns en sekterism kring SD som kring alla andra partier. Många har investerat så mycket prestige i sitt parti att de hellre tittar bort. Det är okej, jag är inte ute efter att omvända någon. Gör som du vill. Jag vill bara klargöra hur jag tänker och varför det borde vara slut med att stryka Sverigedemokraterna medhårs. Jag har nog fortsatt göra det, trots allt. Men inte längre. En gång för alla kan vi konstatera att det numer finns en åttaklöver i svensk politik. I de grundläggande destruktiva delarna av politiken är alla partier i riksdagen överens.

Jag ångrar inte att jag gjorde tjänst för SD på gator och torg under tidigt 90-tal. Sverigedemokraterna har gjort väldigt mycket gott som vägröjare under åren. Men partiet är trött och bekvämt. Kanske stirrade vilddjuret tillbaka in i dem under för lång tid, så att deras själ blev dunkel. Hur som helst, tack för allt SD, men den nationella oppositionen måste gå vidare och lämna dig bakom en gång för alla.

Smaklig spis vid köttgrytorna.