Trudeaus flykt är en historisk händelse

Vi som lever i dessa dagar får vara med om mycket. Mer eller mindre historiska händelser löper om vartannat; det är pandemin och allt i dess kölvatten och krigstrummor som det slås på lite varstans. För egen del är jag rätt nöjd med det hela. Jag vill att det ska hända saker eftersom varje händelse leder mot något form av avgörande. Och oavsett utgången av detta avgörande så är det bättre än att i sakta mak bara existera. Men det är uppenbart att somliga inte vill att vi ska veta vidden av det som händer, som att Kanadas premiärminister häromsistens flydde landets huvudstad på grund av de pågående protesterna mot hans anarkotyrrani.

Mörkas med mening

Det är absolut så att massmedia i Sverige (och annorstädes) med mening utelämnat eller spelat ned det som skedde under helgen. För att Kanadas premiärminister flyr huvudstaden och sitt hem på grund av säkerhetsskäl, medan en enorm lastbilskonvoj av fredliga demonstranter börjar anlända till staden, borde vara en stor nyhet.

Följer vi medielogiken så borde det trummats ut notiser överallt med ”breaking news” och lajvströmmarna satts igång med rullande klipp från Ottawa och stackars korrespondenter som ska försöka upprepa samma knapphändiga information på ett nytt sätt var tionde minut. Men icke. Snarare hände det motsatta. Inte ett ord sades när en av den ”fria världens ledare”, premiärministern för en av världens största liberala demokratier, flydde huvudstaden efter att ha kallat hundratusentals – miljontals – av landets medborgare för ”extremister” etc. under flera månaders tid. Och väl på plats i gömstället, en ö utanför kusten, fortsatte han med samma ton. Mannen som kallade Black Lives Matter-rörelsen för ”fredlig” menar att Frihetskonvojen (i vars spår inte en enda våldshandling skett) består av ”rasister” och ”extremister” som stjäl mat från hemlösa osv.

Det är en skakad Justin Trudeau som hörs. Han försöker vara morsk, men det lyser igenom. Kanske inser han att något satts igång som nog inte kommer sluta väl för honom. Eller i alla fall som riskerar att inte sluta väl för honom. Visst säger undersökningarna att han har stöd för sin politik; folk är precis likadana där som hemmavid och föredrar alltid ordning framför radikal förändring, men hur länge till?

Det är därför media är tysta, så tysta de bara kan. Man vill inte ge folk idéer.

Tänk om folket insåg sin makt

Till sist går det för långt. Det kommer det västerländska anarkotyranniet också göra förr eller senare. Jag tror nog att Trudeau kommer klara sig galant undan lastbilskonvojens vrede. Speciellt eftersom vreden är av den tyglade sorten. Premiärministern skulle kunna promenera in bland demonstranterna och på sin höjd mötas av glåpord (nåja, en eller annan rutten frukt kanske).

Vid ”stormningen av Kapitolium” i USA så blev det kalabalik på redaktionerna, man bedömde antagligen att händelsen var till gagn för ”rätt” sida i det politiska och kulturella krig som pågår. Det som händer i Ottawa är något helt annat, och för makten rejält skrämmande. Kanadas vapenlagar tillåter inga AR-15 eller bjässar till revolvrar på gatorna, Kanada är inte USA, inte på långa vägar. Och Frihetskonvojen är inte den brokiga skaran som samlades i Washington. Det är tusentals och åter tusentals helt vanliga människor som nu förlorar pengar och jobb på att göra sin röst hörd på ett alltigenom fredligt sätt.

Det inger respekt. Det är livsfarligt för makten.

Frihetskonvojen visar vilken makt som vanligt folk har om de bara slutar lyda; om de bara säger nej, nix, nope! Deltagarna har inte hotat med våld, ändå flyr premiärministern hals över huvud. Det är inte det beteendet man förväntar sig från en självsäker ledare som vet att hans handlingar är de rätta. Att fly inför fredliga protester, det gör man bara inte.

Jag minns 1989, då nyheten kom att Rumäniens diktator Nicolae Ceaușescu avsatts, ställts inför rätta, befunnits skyldig och skjutits tillsammans med hustrun sin (allt inom loppet av någon dag eller två). Jag minns att parets döda kroppar visades upp i Sveriges Television. Så må det alltid gå för tyrannen. I Rumänien förstod folket till sist den makt de ägde tillsammans. De nedkämpade säkerhetsstyrkorna och jagade – bokstavligen jagade – den hatade diktatorn på flykten.

Nej, detta öde kommer inte drabba Trudeau, vi är inte ens i närheten av något dylikt. Folk är inte så arga och upplever sig inte så förtryckta som de bakom järnridån. Däremot börjar folk i västerlandet inse vilken makt de har; de börjar förstå att politikerna faktiskt är beroende av folket, inte tvärt om. Det är en insikt som kan förändra historiens gång. Inte så konstigt alltså, att media och makten som är gör allt för att folken inte ska förstå att de i grunden är fria, bara de vill vara det tillräckligt mycket.

Vill du ha På gamla och nya stigar i mobilen?
Du kan antingen prenumerera via vårt RSS-flöde, eller använda någon av följande tjänster:

Apple Podcasts
Spotify
Google Podcasts
Overcast
Castro
Pocket Casts
PodcastAddict