Resursfördelning när tokstollar får bestämma

Medan kriserna avlöser varandra väljer man att satsa skattepengar på att anställa bibliotekarier som ska korrigera ungdomars ”feltänk” om homosexuella. Idiotiskt, menar Magnus Söderman.

I Sverige finns det två ekonomiska poster att bry sig om. En får du bestämma över själv, en annan har veritabla tokstollar kontroll över. Så måste det vara, med tanke på att det i en skola i Solna finns en ”regnbågsbibliotekarie”.

Självklart är det en välgärning att lära barn att läsa. Visst är bibliotek fina fisken. Frågan är bara vad de unga sinnena får sig till livs. På skolbiblioteket i Råsunda, Solna, Stockholm pushar man homolitteratur till barnen.

Regnbågsbibliotekarien Anna har kommandot

Skolbibliotekarien Anna Lekberg (som Solna måste fått för sina synder) fokuserar på HBTQI-frågor. Hon är ”regnbågsbibliotekarie” (ja, det är yrkestiteln, på riktigt) med uppgift att se till så att barnen som kommer till biblioteket introduceras för homolobbyns budskap.

”Varje bibliotek med anseende och framförallt varje skolbibliotek behöver en regnbågshylla” säger hon till Sveriges Radio. Hyllan är lätt att hitta, smyckad med homolobbyns flaggor så att den sticker ut ur mängden.

Rebelliska ungar tas itu med

Tack och lov finns det barn som inte sväljer Annas propaganda. Hon berättar att somliga skojar om ”regnbågshyllan” (gör narr av misstänker jag). Helt nöjd med det är hon inte och berättar till SR att det ger henne möjligheten att korrigera deras feltänk, bland annat genom att rekommendera homoböcker de bör läsa.

Det är mycket viktigt med bokhyllan, menar Anna, eftersom eleverna ”ska kunna läsa böcker och känna att det handlar om mig”, som hon säger. Om man har ”två pappor” så ska det finnas representerat. Med tanke på homolobbyns framfart och vilken typ av ”alternativa sexualiteter” den omfamnar (jag tänker främst på Pedofila arbetsgruppen och Kjell Rindar m. fl.) är frågan vad vi kommer få för böcker dyka upp framöver.

Sluttande plan utan gräns

Var och en måste förstå detta, att det inte finns något slut på det sluttande planet som är homolobbyns propaganda och krav på majoritetssamhället. Deras ”kamp” har inget slutdatum, eller någon fast kravlista som ska uppfyllas. Homolobbyn är i grunden en vänsterextrem rörelse där den konstanta revolutionen är grunden.

När den ena segern har uppnåtts så går man vidare till nästa krav på listan, och när samhället vikt sig igen så kommer nästa. Ju mer som betas av, desto värre blir det. Svara hur vi annars kunnat se ”Pride kids” och ”Pride ung” under ”Gay Pride” i Stockholm, medan man bredvid barnen ägnade sig åt dildokastning för att ett stenkast bort kunna beskåda BDSM-lekar på en scen?

Sådan, och annat som är långt mycket värre, väntar längre ned på listan.

Tillsynes obegränsade resurser

Läget i Sverige och världen är bekymmersamt. Först och främst p.g.a. de hundratals och åter hundratals miljarder som är prislappen på pandemin hittills, men också på grund av oroligheter mellan Ryssland och Nato. Och på hemmaplan fortgår folkutbytet samt ständig vårdkris; poliskris; elkris och så vidare.

I sådana tider kunde man tycka att svångremmen skulle dras åt och försiktighet vara ett ledord. Det nödvändiga, men inte mer. Vi ser till att rusta vård, omsorg, försvar etc. och drar ner på annat. Det vi ser är i stället tvärtom. Anna Lekberg är bara ett litet exempel på detta, med ett tydligt.

Det är resultatet när tokstollar får fördela resurserna.